fått afgjordt hvilka gevär som skola anskaffas Utan tvifvel vore det meningen att skicka u sakkunnige personer för att kontrahera om ge vär, men då vore deremot att befara att vi fing EV de gevär som nyligen blifvit i England oci rankrike kasserade: Tal. lade derför det blif vande statsutskottet på hjertat att icke alltfö mycket förhasta sig. Hvad den omtalade minsk ningen i tullinkomster angick, så trodde tal. at denna endast utgjorde le commancement de la fun och alldeles icke vore af tillfällig natur. Hr Wern var af helt olika tankar än flera a de föregående talarne; visade huru landet unde de sednare åren kraftigt gåvt framåt i alla rikt ningar utan några nya skatter, och ansåg att on under sådana förhållanden någon skatteökning skulle för ett tillfälle erfordras, så vore det vä ickenågon olycka. Statsutskottet rådde välicke för att den gyllne perioden tager slut, och de vore ju helt naturligt att jernvägsbyggnaderna: fortsättande erfordrade nya bördor. Orsaken til att svenska statspapperen fallit i värde (såson hr Schartau anmärkt) var attutländningen hvar tredje år ser nya papper af samma sort utgifvas Olyckan låg deruti att man ej från början tagi ett större lån på en gång. De flesta större sta ter anticipera på nästa års inkomster, och de kunde väl icke anses för någon olycka, om äf ven vi skulle en gång göra det. Tal. proteste rade vidare mot Sh ten att en förhöjning i be villningen skulle alstra missnöje mot riksdagen. Öm svenska folket trodde att den nya re Presentationen tillkommit endast för att minska skatterna, så kunde det ej tidigt nog tagas ur er sådan villfarelse. Men tal. hoppades att upp lysningen skulle vara så allmän, att något missnöje icke kunde komma ifråga äfven om riksda gen nödgades för vigtiga och oundvikliga beho! höja beskattningen. r Tornerhjelm tyckte att diskussionen myc: ket liknade ett planmessigt anfall på det förra statsutskottet. Men om utgifterna vore nödvändiga, så vore det också gens att skaffa medel. I andra länder gör man skulder för krig, hoflyx m. m., icke så här. Vår kredit för störes mest af dem som jemt ochiständigt skrika om att vår ställning är så dålig m. m. — Man hade sagt att man ej borde hasta med anskaf. fande af gevär; tvärtom kunde man, enligt talarens mening, icke gå nog skyndsamt tillväga dermed; sedan hela Europa redan är rustadt, så börja vi först att tala om utvägar att skaffa var pen. I det lilla Danmark, der nyligen ett större anslag än detta begärdes till ofördröjligt anskaffande af tidsenliga gevär, höjdes ingen stämma till opposition; den liberala majoriteten ställde deremot till regeringen den frågan om den vore viss på att detta anslag vore nog för behofvet. Här åter ger man på vissa håll sig min af att rysa för den ringa summa som fordras. Tal. hoppades att statsutskottet skulle finna utvägar, helst det vore nödvändigt. Frih. af Ugglas förklarade, i anledning af anmärkningarne om riksgäldskontoret, att enligt dess infordrade uppgift förefanns i dess räkenskaper vid 1866 års slut en brist af 1 mill. 231 tusen rdr; men denna hade fullmäktige ej tagit i beräkning, emedan medel funnos på annat håll till dess betäckande. Kunde det väl då anses lättsinnigt, att följa fullmäktiges egen Der nE Bnristen hade för öfrigt uppstått genom missräkning på sednaste lånet, hvaraf ännu återstå osålda obligationer för omkring 2 mill thaler eller ungefär hvad som motsvarar de bristande 7 millionerna. Om den allmänna ställningen finge man nog tillfälle att tala längre fram. Man borde visst icke göra sig några illussioner, men icke heller vara missmodig. Om man: ej har förtroende för sig sjelf, hur fm man då begära att andra skola hafva det? Grefve E. Sparre ansåg en tillökning i direkta beskattningen för en farlig utväg, som sist af alla borde tillgripas. Då den nya bevillningsförordningen utkom, hette det att man icke ville höja skatterna, utan blott jemnare fördela dem; om man nn efter 3 års förlopp ökar dem med 50 procent, skulle sådant utan tvifvel väcka missnöje. Talaren önskade att det blifvande statsutskottet icke måtte göra som det förra, och öfverhopadt af anslagsfrågor afgöra dessa så till sägandes på rak arm samt först sedermera och i sista stund börja fundera på utvägar att anskaffa medel. Tal. påpekade den likhet i förhållanden, som nu förefinnes med tiden omkring 1815. Då liksom nu var ställningen mycket tryckt. Det blef då fråga om ett särskildt utskott för att utreda anledningarne till förlägenheten och ange botemedel. Grefve Schwerin, som der förde protektionisternas talan, föreslog då något starka medel, såsom förbud mot inteckningars uppsägning c. Frihandlarnes banår fördes af grefvarne Wirsen och A. G. Mörner. Talaren önskade nu, om ej ett särskildt utskott, åtminstone att det blifvande statsutskottet måtte för hehandling af finansiella frågor sammanträda med deputerade från bevillningsoch banko(samt möjligen lag-)utskotten. Hr v. Geijer besvarade hr Schartaus anmärkning om hetsigheten i vapenfrågan, och anmärkte att dermed icke kunde skyndas tillräckligt, helst såsom hr S. sjelf medgifvit, att vi äro vapenlösa ; trodde ej heller svenska officerare om att kontrahera om gevär, som af andra blifvit kasserade. Grefve C. G. Mörner upptog till besvarande åtskilliga föregående talares ord. Att det skulle vara ett fel att ha upptagit små lån, kunde tal. ej medgifva, utan var tvertom nog gammalmodig att hylla satsen: ju mer man lånar, desto mer blir man SE Olyckan vore deremot den, att vilkoren för hvarje gång blifvit sämre. — Om man också ej tidigt nog kunde betaga folket tanken att den nya representationen tillkommit för att minska skatterna. så hoppades talaren dock att dess syftemål ej vore att ålägga nya skattebördor. — Talaren hoppades att armeförvaltningen skulle gå varsamt tillväga med anskaffoingen af gevär; men då man ser huru minieoch andra refflade (ej kammarladdnings) gevär tillverkas forttarande, så kunde man önska ännu större varsamhet tills det blefve bestämdt, hvilken sort skall anskaffas, så att ej statens samlingar af odugliga gevär måtte ytterligare ökas. Grefve H. Hamilton anmärkte att statsbristen ej uppkommit derigenom att sista lånets obligationer ej äro försålda; ty den brist, talaren omnämnt, af 7 millioner rdr vid 1867 års slut förefanns under aniagande att dessa obligationer vore realiserade. Ftiherre Sprevgtporten instämde med grefve Hamilton i fråga om fortsättandet med den oriktiga metoden att fylla statsbristen. Om än bevillningen ökades, följer deraf icke att den afsedda summan utgår, helst då man ser att fastighetsvärdet nedsättecs Vid en etatereglering