Ånn Oskick i teatersalong. Det hörer, tyvärr, i våra dagar ingalunda till sällsyntheterna att höra omtalas, om icke i tidningarne, åtminstone man och man emellan, hurusom på de offentliga förlustelseställena personer af den s. k. bättre klassen uppträda med ett så oförsyn! öfversitteri, att man en gång sjelf måste vara ögonvittne dertill, för att rätt kunna sätta tro till de derom gängse berättelser. Af det onda lider man väl litet hvarstans, men vår goda hufvudstad med sin talrika ?noblesse? i allmänhet och sina många löjtnanter isynnerhet ovedersägligen mest. Om man undantager våra kungliga teatrar, hvilka dessa fosterlandets förhoppningsfulla söner? åtminstone något så när respektera, väl vetande att fröjden annars kunde bli dem för dyr, kan man näppeligen numera härstädes bivista något till allmänt nöje upplåtet ställe utan. att på ett eller annat sätt störas, ja ofta rent af förolämpas. Detta sorgliga förhållande kunde nog gifva insändaren anledning till att ganska vidlyftigt derom orda, men en hvar har sannolikt kommit i erfarenhet af detta ondas tillvaro, och då göra reflexionerna sig sjelfva. Sedan insändaren, dock endast i förbigående, påpekat hvad många med honom å operamaskeraden sistlidne lördag iakttogo, eller att en ung officer derstädes infann sig i ett tillstånd, som hade bort mana honom att derifrån uteblifva eller kanske rättare hans sällskap att icke medtaga honom dit, vill han öfvergå till en redogörelse för hvad som närmast föranledt dessa raders offentliggörande. Insändaren besökte i går afton Södra teatern och befann sig uti större sällskap, bestående mest af fruntimmer. Allt försiggick tyst och stilla och man skrattade ilugn och ro åt såväl första pjesen som första akten af det roande nyärsskämtet ?Visitlådan?. Så skulle det otvifvelaktigt ha fortfarit till slut, om icke några oroliga sällar, synbarligen efter en alltför riklig middag, infunnit sig å öfra parkett vid början af andra akten och genom sitt högljudda samspråk stört de öfriga närmast sittande åskådarne. Först hyssjades för att påminna dem om att ridån gått upp,ihändelse de icke sjelfva förmådde rätt urdkilja hvar de befunno sig, men då detta, längt ifrån att tysta herrarne, i stället tycktes liksom egga dem att båna den öfriga publiken, så vände sig ett par aktningsvärda personer till dem och begärde att få vara i fred för deras högljudda konversation. Då äfven detta blet utan påföljd, måste en vaktmästare tillsägas attinträda i salongen och uppmana dem till tystnad. Detta stäfjade dem väl något; men en af dem, som uppgaf sig vara löjtnant T., syntes alldeles icke benägen för att iakttaga ett skickligt och anständigt beteende. Utom det att han alltjemt talade åtminstone så högt, att det störde dem som hade sin plats närmast bredvid och framför honom, lät han äfven undfalla sig en hop föga passande uttryck på franska (den bildade? herrn ville väl sålunda visa ett slags undseende för de fruntimmer som sutto närmast framför honom), allt under det han svor ganska tappert på svenska. Slutligen lutade han sig fram öfver den emellan amfiteater och parkett varande afskrankningen och fortsatte i denna ställning sitt oskickliga prat, till mycket obehag för några fruntimmer, som just der hade sin plats. Då ridån ändtligen gick ned, fann han för godt att med nägra af sitt sällskap aflägsna sig. Till sist några ord om ordningen inom Södra teaterns salong. Hvem är skyldig att i första hand öfvervaka denna? Direktör Zetterholm naturligtvis eller den han sätter i sitt ställe. Ja, så skulle det väl tyckas, men man fick under ofvanstiäende obehagliga episod en alldeles motsatt föreställning. Då nemligen insändaren på fleras uppmaning gick att tillkalla direktören, för att genom honom få den billiga önskan uppfyld, att i fred och ro afhöra pjesen till slut, infann denne sig också ganska villigt.4 Han tog plats på amfiteatern, och ehuru de oroliga herrarne nu betedde sig helt annorlunda än nyss förut, hade docz direktören tillfälle ati se och höra tillräckligt för att åtminstone inom sig medge att hans tillkallande aildeles icke var ?opåkalladt?. Men hvad gjorde han? Jo, ingenting. Då löjtnant T. blef som mest närgången mot de framför honom sittande åskådarne, gick direktör Z. sin väg, för att, såsom han sedermera så naivt uppgaf, tillkalla en poliskonstapel, och då nåon sådan icke fanns tillstädes, återvände r Zetterholm helt lugnt upp på teatern, öfverlemnande åt de missnöjda åskådarne att reda sig så godt de kunde. Sålunda vet mean då för framtiden att man från det hållet ingen Djelp har att vänta. Insändaren har kanske alltför vidlyftigt yttrat sig om denna tilldragelse. Han vet väl, att härigenom visst ingen upprättelse lemnas dem som kvnaa anse sig härvidlag förnärmade, och anspråk härpå lärer ingen göra; men han har trott sig göra allmänheten en tjenst genom att offentliggöra saken och uppgifva namnet på den som förgått sig. För sin del tror ins., att enda sättet för dessa ofta återkommande oskicks släfjande åtminstone i någon mån är, ett för hvarje gång öfverlemna desamma åt ocffentligheten och namngifva den eller de skyldige. Detta kan möjligen någon gårg blifva förenadt med obehag, i händelse de utpekade vilja söka försvara sin sjuka sek; men alltid har man dem som stå på sin sida och säkert opinionen för sig. I motsats mot insändaren tro vi det icke vara omöjligt för en teaterdirektör att handhafva polisoch ordningsuppsigt inom teatersalongen sarat att då icke, som önskligast år, publiken sjelf vidmakthäåller ordningen, nödig polispersonal för sådant ändamål bör finnas att tillgå. Rällegångsoch Pt Eldsvådan vid Westerlånggatan. Om denna i går natt, i huset n:r 38 vid nämnde gata.juppkomna brand hölls i dag uti poliskammaren för