RK a KE a 1 ANN rer rr Nå mindre undangömda af främmande tillsatser än i de följande. Detta är äfven orsa: ken, hvarför man isynnerhet vid les effrontes i första hand fäster sig vid de tänkesätt och tendenser, som der uttala sig, och först i andra rummet kommer sig för med att granska stycket ur formel synpunkt. Augier är afgjord satirist, men af det stränga och allvarliga slaget. Man söker förgäfves i Les effronts (öfversättningen Moderna vinglare inskränker titeln för mycket) godt lynne, glädtighet, lustigt skämt. Snarare tror man sig ständigt höra den bittre, häftige angriparen; och Augier angriper också rätt tappert. ilan vill uppvisa det ihåliga och djupt osedliga inom flera kretsar i det nyaste franska samhället, framför allt presskorruptionen och penningvingle-. rierna. Nekas kan ej) heller, att han lyckats teckna en tafla, der de mörka partierna utgöra. de öfvervägande, och som frambringar stor verkan genom den talang, som röJer sig i vissa delar deraf. Men mot densamma låta många högst väsentliga anmärkningar framställa sig. Först och främst står författaren som part gentemot den moraliska uselhet han skildrar; man saknar i hans framställning det lugn, den objektiva hållniog, som tillkommer domaren, En orättvisa, som genast faller i ögonen, och som äfven strax af den franska kritiken anmärktes, är, att författaren förlagt händelsen tillbaka till den förra regimen (1845), under hvilken bevisligen hvarken det journalistiska eller agioterande vingleriet egde den karakter, förfeatteren från en sednare tids erfarenhet lånat dem i sitt stycke. Genom denna manöver formulerar han en anklagelse mot pressen i allmänhet och under alla förhållanden, i stället att han bort fram hålla vissa nyare företeelser inom densamma såsom betingade af omständigheter, hvilka sjelfva datera sig från i går. Han är vidare orättvis mot det samhälle han låter den gamle aristokraten och den litteräre proletären med lika ifver angripa: den förre med sina gammalmodiga, den sednare med sina socialistiska idter behålla mnaturligtvis fältet gentemot personer med så föga uppbyggliga och framstående åsigter som de båda penningmenniskorna. Men ingendera af segrarne kommer till något resultat gentemot den andre; intrycket af deras utfall mot det moderna samhället blir således allt utom harmoniskt, då författaren dessutom låtit detta sakna nåson verkligt framstående målsman och försvarare. Den högre synpunkt, som, erkännande det delvis berättigade i den gamles och den yngres politiska åskådning, förenar dem i en enda klart genomtänkt, rättvis och upphöjd samhällsteori — denna är fullkomligt frånva rande ur stycket. Vi måste åtnöja oss med dessa antydningar rörande de i komedien uttalade åskådningarne, ehuru intressant gripande ämnet än är. Vända vi nu vår granskning till dess egenskap af konstverk, så finna vi äf-. ven i detta hänseende ganska väsentliga anmärkningar att göra. — Stycket delar medl. de flesta af Augiers det feiet, att sakna en noggrannt genomarbetad, strängt sampmanhängande plan. Författaren ger oss en hop ganska underhållande scener och dialoger; men den tråd, som samlar dem, är svag och försvinner stundom alldeles ur sigte, d. v. s. handlingen stå emellanåt fullkomligt stilla, särdeles under de politiskt so. ciala samtalen. Ur dramatisk synpunkt föga berömvärdt, förlänar dessa likväl stycket en ej obetydlig del af dess värde genom den högst pikanta ton och den förträffliga stil, hvari de åro hållna. Nekas kan icke heller, att författaren inom styc-: ket skapat små, nästan sjelfständiga, situationer af stor förtjenst. Andra akten, mar-. kisinnan dAuberives historia, är t. ex., för sig sjelf betraktad, både väl tänkt och ut-! arbetad. Men styckets starkaste sida äro vissa blant karaktererna. Vi syfta härvid mindre på hufvudpersonen, Vernouillet: han är allt för bittert och kärlekslöst, med andra ord allt för öfverdrifvet och skarpt tecknad, för att han skulle förmå int:essera. Författaren har med denna karakter riktigt velat visa, hvilka moraliska uslingar dessa ?moderna vinzlare? äro; men han har der-; vid förbisett den ytterst vigti a omständig-: heten, att en dålig karakter i en komedi :! måste framställas i komisk belysping, vid ; äfventyr att han eljest förlorar åskådarnes: medkänsla, se t. ex. Moligres Tartuffe. Särdeles väl och sannt dramatiskt hållna äro . deremot markis och framför allt markisin-: nan dAuberive, bankiren Charrier och hans: son. En originel figur är äfven den stac; kars proletären Giboyer, som dock lika : mycket tillhör gatan som pressen eller rät-tare: hvars bana som jouraalist bestämts af en ren tillfällighet. En värdig representant eger deremot pressen i Sergine, ehuru författaren enligt vår mening för litet betonat denna person, hvilken han, utan orättvisa, kunnat göra till bärare för de positiva sigter, dem man nu i stycket saknar, och hvilkas frånvaro isynnerhet bidrager till det disharmoniska intryck, det hos åskåda ren efterlemnar. Den svenska öfversättning, efter hvilken stycket gifves, är betydligt förkortad, alldenstund originalets fem akter i densamma hopkrympt till fyra. Att dessa förkortningar bidraga till en mer koncentrerad och rask gång hos det hela, betvifla vi ej och veta det alldeles bestämdt i ett par fall. En lätt oegentlighet i afseende på kostymeringen är, att denna gjorts modern, oaktadt stycket spelas för mer än tjugo år sedan. Måhända skulle dock för finare kännarögon 1845 års moder ännu ha för liten skiljaktiohot från de nuvarande för att ega historisk vördnadsvärdhet och i stället få en viss komisk anstrykning. Utförandet ger ett nytt bevis, om något sådant ännu behöfdes, på den ovanliga intelligens, med hvilken den finare komedien framställes från vår k. dramatiska scen. Emellertid skulle vi dock för denna gång vilja skänka priset åt en konstnär, som endast tillfälligtvis tillhör densamma. Hr Stjernström har som markis TAuboige NE RN EE NE EES TS mh I: SR TN JR ER Ton