kollektör. — De svenska industrioch konstlotterierna. — Lek och lärdom för de små. — Julnöjen. — En storm på hafvet. — Operamaskeraden. Romuli, Numa Pompilii, Julius Czesars, Sosigenes, Aloys Lilis och påfven Gregorius den trettondes ära såsom kalenderförfattare och almanachsförbättrare oförkränkt — främst välsignad vare dock du, mensklighetens okände välgörare, som först hittade på att föra evigheten inom vissa gränser och att indela tiderna i år! Det är skönt att sålunda kunna tid efter annan afsluta sitt konto med det förflutna och liksom börja på ny räkning, att kunna affärda ett tillryggalagdt år på samma sätt som man afskedar en gammal utsjasad piga, hvars tjenstetid är ute och hvilken man är lad att bli qvitt. Den nya jungfrun presenterar sig frisk som en nötkärna eller ett vinteray, röd och glänsande som en nyskurad kopparkittel, rask och villig att uträtta sina sysslor samt för öfrigt allt hvad herrskapet befaller ; hvad den gamla lemnat efter sig af smuts och dam skall hon i en handvändning ha gopat undan och torkat bort, och huset, i hvilket hon gjort sitt inträde, således isamma ögonblick vara i ordning att taga emot, främmandet, som väntas. Såsom ordspråket lyder: Nya qvastar sopa alltid väl? Vi kunna blott säga :lycka till! och; god fortsättning! Många sanna och träffande anmärkningar ha under tidernas lopp — och sednast i hr Hodells nyårspjes på Södra teatern — yttrats angående det ofog, som bedrifvits och väl ännu på sina ställen bedrifves med nyårsvisiterna. I staden C. lefde för många Herrans år sedanett originaltill kontorsskrifvare vid flottan, X. vid namn, en lång, skranglig figur, som i lutande ställning lunkade sin gata framät, merendels med en fiol under armen, med hvilken han, utan attjust vara någon virtuos, dock mycket roade sina bekanta. Jag föreställer mig attkontorsgöromålen dervidlag fingo i någon mån stå tillbaka för den musikaliska dilettantismen. En nyårsdag infann sig vår man hos den högste civiltörmannen vid amiralitetet, kammarrådet, öfverkommissarien och riddaren Z., en mycket allvarsam man, för att göra sin uppvaktning och efter tidens bruk gratulera. Sedan han, tigande, bugat sig flera gänger, började Z.: ?Nå, min kära X., är han här? Jag ville önska att han på detingångna året blefve mera stadig, allvarsam och flitig, än under det förflutna.? -X. bugade sig än djupare och svarade, under det han vände sig för att gå, helt högt det vanliga: ?Likaledes! likaledes !? Det faller sig dock lika naturligt att helsa hvarandra med ett: lycka till? första gången man träffas på det nya äret, som att säga prosit? när någon nyser. Hvarmed jag likvisst icke vill ha uttryckt rTivgaste tvitvel derom, att ju nyårsgratulanter finnas, som hjertligen unna sina vänner all den lycka de önska dem. Hvad är Lyckan? En gammal -engelsk humorist beskrifver henne såsom ett fruntimmer, hvilket med stolta steg och en föraktlig uppsyn vandrar förbi alla dem, som af blygsamheten låta afskräcka sig från en fullkowlig öfvertygelse om egna förtjenster — som sätta mer värde på dygd än på titlar och namn — som låta bry och hindra sig i sitt lopp af en otidig och envis person, sam kallas Samvete. Sådana tomma och af inbillningen alstrade begrepp anses bland ärans? och idoghetens? folk med största förakt. Lyckan, alltid glad och behaglig för dem, som icke se djupare än till tingens yta, och för alla, hvilkas ögoa icke blifvit rätt öppnade genom erfarenheten, är väl icke någon okänd varelse ibland oss. Man vet nogsamt, att hon, oaktadt sin täcka och lockande gestalt, leder sina tillbedjare in på krokvägar och lönliga stigar, der man aldrig ser några fotspår efter -dygden och den sanna förijensten ; men egennyttans dyrkare följa henne dock troget genom alla vinklar och vrår. De gifva noga akt på hennes smilande ögonkast, och på sådant sätt smyga sig de största kanaljer fram till höjden af timlig ära och förmögenhet. är blir min humorist nästan ännu allvarsammare än kammarrådet, ö verkommissarien och riddaren Z., tycker jag; jag lemnar honom således, för att söka af Lyckan uppfånga en annan, mera lätt och leende bild. Det faller mig härvid in, hurusom hon i fjol på höstsidan en gång uppenbarade sig i skepnad af ett tidningsblad, bjudande sina gracer åt hvar och en som af tidningens utgifvare behagade köpa en lotisedel till något utländskt lotteri eller en statsobligation. ?Det är icke nu som förr?, hette det i den ledande artikeln i den egendomliga tidningen ; ?fordom måste ma: af naturliga skål nöja sig red att småningom vinna lyckan, att steg för steg, långsamt men säkert, hinna det efterlängtade mälet. Man reste, för att hemta exempel ur verkligheten, som yngling till Indiens eller Amerikas fruktbara länder och ansög sig hafva gjort stor lycka om man som gubbe återvände rik som en nabob eller en plantageegare, men med bruten helsa och leda vid lifvet.? ?Nu åter?, fortfor ledaren — förledaren, ?då man med ängans tillbjelp far öfver land och sjö med större hastighet än fågeln genomskär luftens rymder; cå jordevs skilda de: lar genom elektricitetens underbara och hemlighetsfulla kraft äro sammanbundna med hvarandra. så att tidsförhållandena synas omgestaltade; nu bar man brådtom äfven vid letandet efter lyckan, nu är man ej nöjd med att under ungdomen och mannaäldern underkasta sig alla möjliga strätvanden och försakelser för stt på ålderdomen kunna förskaffa sig de -beqvämligheter, af hvilga man då ej längre kan rjuta. Nu vill man njuta at lifvet medan man förmår det, man jagar efter lyckan, man vill bli rik så fort som möjligt, helst på en gång, man reser ej till Ost-eller Vesi-indien, utan till Kalifornien elter Au trslien, der den lycklige kan finna en eada guldklump, som i sig invefattar en hel förmögenbet. Och finner man äfven detta sätt för långsamt eller för besvärligt, så — — köper man sig en lot-sedel eller en statspremieobligation.? Hvem skulle tro en Jotterikollektör vara karl till att skrifva en så mördande satir öfver sin tids lynne och riktning! Hur gripande är han ickejnär han sedan i sia blandade ämnesafdelning på det enklaste sätt i verlden beräviar eu anekdot