summor. Hr Robertsoni Göteborg har uppfunnit en maskin (dylika äro sålda till flera ställen i Tyskland) som på en half timme aftager på tvenne ställen och klyfver en famn ved. En sådan meskin kostar komplett 4500 rdr och förbrukär, utom affall från veden, bark och dylikt, 22 tunna stenkol på 12 timmar, eller den tid, som behöfves till att hugga ocb klyfva 24 famnar, Till maskinens skötsel behöfvas 3 man. Den huggna veden skulle sedan levereras i mån af behof till förbrukarne. Det bör kunna blifva en lätt sak, att konstruera en apparat lagom stor att inrymma en vanlig vedbörda, och dessa bördor uppbäras af dem, som medfölja vedvagnarne. ensklighetskänslan skulle väl ej hafva något emot att se snygga, för ändamålet konstruerade, vedvagnar, förspända med dugtiga hästar, fara kring ad stället för dessa stackars utsvultna karhästar, som sträfva maktlösa och nästan dignande fram med sina vedlass. — Vi antaga, att öfver hufvud en besparing af 10 rår pr famn skulle blifva en följd, om klokt inrättade vedgårdar öfvertoge vedfurneringen på samma sätt som det sker i utlandets större städer; dessa vedgårdar kunde ju äfven vara försedda med cokes och stenkol. . Staden tillhandlade sig, om vi ej missminna oss, för 120,000 rdr qvarteret Bleckholmen norra; der finnes plats att upplägga ved för hela norr och läget är sådant, att vedskutor kunna lägga till der. Om staden vill mot 6 procents ränta afstå denna plats och t. ex. Skandinaviska kreditaktiebolaget, som i sitt program sade sig vilja göra något annat än att bara låna på vexlar, ville förlägga ett vedupplag, så behöfdes det föga betydligt pengar, någon företagsamhet och arbetsförmåga, för att få saken i gång. Och att snart dylika vedupplag skulle uppstå i andra stadsdelar, derpå behöfver man ej tvifla; ty affären är ovilkorligen både vinstgifvande och nyttig. Det finnes en massa fattiga i Stockholm, som icke hafva pengar på en gång till ett mått ved. För dessas behof sörja arbetsinrättningarne genom att sälja läa:dels famn huggen ved. en bland dessa fattiga finnes mången orkeslös, som icke sjelf kan hemforsla veden och icke har råd att betala en sådan forsling, hvilken proportionsvis blir mycket dyr. Dessa fattiga hafva visserligen ingen rätt att få ved af samhället, men de hafva rätt att fordra, det omtanken utsträckes så mycket, att de kunna få köpa denna nödvändighetsartikel för skäligt pris, så att de ej utsättas för att under bistra vintrar frysa ihjei. Vi vänta oss inkast. Man skall säga: hvad skola vi då göra med våra vedkällare ! Vi kunna blott svara: låt dem stå tomma, så vida ej af dem kan beredas jordvåningar, något, som med tillhjelp af en riktig omboning, kaloriferer m. m. ej borde vara någon omöjlighet. De åter som hafva ved å vindarne, kunna utan densamma a säkrare för eldsvådor, hvilket ej är att förakta. Med den totala brist på kännedom vi hafva om mellanhandelns nytta, om den rätt skötes, samt den lust vi hafva att sjelfva spekulera på litet af hvarje, skall väl mången betänksam vedförbrukare frukta, att han godtyckligt skall kunna behandlas af vedgårdsegarne. Detta hjelpes med att tidigt upprätta kontrakt om hela årsbehofvet. Vi tro dock. att en sådan fruktan bör vara ogrundad; ty hvarje klok köp man, han må handla med ved eller annat, tillser nog, att han handlar så, att hans affär kan ega bestånd, och detta kan svårligen ske genom prejeri mot kunderna. Vi hafva här, efter bästa förstånd, sökt att i korthet framställa en sak, som rörer alla inom Stockholm ; — vi våga derför hoppas, att den icke alldeles lemnas utan uppmärksamhet. Fin nes det företagsamhet nog, att anlägga vedupp. lag och att från dessa förse förbrnkarne med huggen ved, levererad i mån af behof, så böi det blifva en mycket vinstgifvande afför, kanske en bland de bästa som här kunde etableras, och ändå lemna hundra tusentals riksdaler i årlig besparing för förbrukarne. Köpman i Stockholm.