Eorvetten Orädds förolyckande. Nedanstående tvenne skrifvelser angåenc korvetten Orädds förolyckande skola uta tvifvel af många läsas med stort intress Den första är ett bref, skrifvet af en pe eon som var ombord å korvetlen; den ar dra är hemtad ur engelska tidningen Hc stings S:t Leonards Heraid. Brefvet iyde sålunda: Hela aftonen sedan solen nedgått ve det kolmörkt, och ovan vid sjöresor sor jag är, tyckte jag det blåste förfärligt Vinden var dock rätt akter ifrån, eller med vind, hvarföre vi nyttjade både segel oci ångkraft. Nästan hela eftermiddagen had jag stått uppe på däck och blef slutlige trött, hvarföre jag gick ned och lade mi ofvanpå min koj för aft hvila en stund Jag hade legat knappt en halftimma di korvetten tog en så förskräcklig stöt at jag hufvudstupa kastades ur kojen. Strax derpå tog hon ytterligare trenne om möj ligt ännu bårdare stötar med ett b:akande som om hvarje timmer hade splittrats. Jag sprang upp på däck och fann dåatt alla mar redan voro uppe samt att befallning hade gifvits att ?backa ångmaskinen. Korvetten högg nu oupphörligt mot grundet så att det knakade i alla fogningar, hvarjemte vågorna rullade öfver oss. Då vi icke sågo någon fyr eller något tecken till ljus eller land, trodde jag att vistodo på en bank långt ute i öppna sjön och att vi följaktligen voro ohjelpligtförlorade. Emellertid sköts skottefter skott med kanonerna, äfvensom blänkfyrar tändes och raketer kastades. Chefen befallde att de tvenne stora båtarne skulle sättas i sjön, hvilket, oaktadt mörkret och korvettens våldsamma rörelser, gick med en beundransvärd säkerhet och ordning. Jag kan icke nog aktningsfullt uttala min beundran öfver officerarnes, underofficerarnes och matrosernas manliga hållning. Det var en härlig syn att se hur uppmärksamt matro serna och jungmännen lystrade till kommando orden, hur flinkt och tyst de beslogo toppseglet, hur de arbetade uppe i de ristande masterra, och hur lugnt och noga de under den tjutande stormen fullgjorde allt hvad dem anbefalldes. Deremot såg jag båtsmän som jemrade sig och anropade den Högstes bistånd, men äfven bland dem såg jag oförfärade ansigten. Så enert de båda båtarne kommit i sjön, sattes tvenneman i hvardera till vakt, hvarefter chefen gaf befallning att kapa fockmasten. Genast efter det den föll öfverbord, högg korvetten mindre våldsamt mot grundet. Under tiden hade vi oafbrutet skjutit signalskott med kanonerna, intilldess en underofficer kom uppspringandes och avmälde attkrutdurken hastigt blifvit fylld med vatten, så ett icke mer något krut kunde erbållas. Samtidigt härmed förändrade korvetten sitt läge, hvarigenom den icke vidare gaf något skydd åt de utsatta båtarne, hvilka derföre af vågorna nu kastades våldsamt, och slutligen kantrade och lösrycktes. De drefvo då ifrån oss, och med dem följde 13 man, hvaraf endast en blef frölsad. Vår ställning syntes mig nu ytterligare förtviflad; intet krut hvarmed vi kunde skjuta signalskott, och inga båtar till vår räddning. Min tro var, att korvetten icke kunde hänga ihop många timmar, ty hvarje våg som rullade mot och öfver 0s3 ristade hela byggnaden som om den hvarje ögonblick skulle kunna falla i stycken. Ait lefva tills dag. niogen, då vi möjligtvis kunde blifv: och frälsta af något fartyg, var för 03 Sal hopp. Ehveart vi med ögat spejade, mötte oss endast becksvarta mörkret, icke tecken till fyr eller skymt af land, hvarföre jag var förvissad att vi hade strandat på någon bank långt ute i öppna sjön. En m lång timma stodo vi sålunda insvepta ogenomträngliga mörkret, värnlösa och vanmäktiga rof för stormens och vägornas rasande anfall, då plötsligt en ljusstrimmn syntes och i samma ögonblick kom en en stor raket gnistrande och faysande genom luften. Straxt derpå kom ännu en, så en och åter en ända till fem raketer, men hvilka alla slogo ned tätt framför oes eller på sidorna. Slutligen kom den sjette cch gick rätt öfver våra hufvuden, och som den dök ned i vattnet nedföll på vårt döck en smal lina som raketen medfört. Några :aska händer fattade den genast och halade in på den, då vi vid dess ända funno fästad en stark kabel som fastgjordes uti starka ringbultar som voro fast i däcket. Att börja med blef hvarje man som ilandfördes öfversköljd af vågorna, men slutligen blef det ebb-tid?, eller lågt vatten, hvarigenom man kom temligen torr i land. Nu voro vi frälsade! Det hvim!ade i mitt hufvud, jag kunde ej fatta hvilka vurelser kommit till vär räddning, om det var Miltons Uriel som likt ett stjernskott flugit ombord med den räddande linan ! Nog af folket i land hade sett våra signaler och derefier riktat räddningsraketeraa. Löjtnant Nordenskjöld blef på chefens befallning först halsd i land, dels för att gifva exemplet och dels för att kommunicera med våra räddare. Efter honom kommo vi en och en tilldess vi alla voro bergade. Sekonden, chefen och lotsen voro de sista? — — — — — Engelska tidningen Hastings S:t Leonards Herald för den 8 Dec. innehåller följande: Skeppsbrott och förlust af menniskolif vid Jurys Gap. : Under de första dsgarne i denna vecka ha en mängd olika rykten varit i omlopp i staden Rye och dess grannskap angående strandningen ef elt forlyg på kusten. Månlagsaftonen och tisdagsmorgonen visste litet hvar att berätta om en förskräcklig olycka, som skulle ha tilldragit eig på Kents eller ussex kuster och som icke belöpte sig till mindre än omkommoandet i vågorna, i värheten af Dangeness, af 2 då 300 tyska emirama OT 1 NA SA mö S Fr oranter. Det har också dröjt ganska länge Nnan i lonkatfe få an klan Sf Ann da NU 0 ÅS pr mm he vm rr