födoämnen, behöfver själen. äfven tid att reflektera öfver nya begrepp och kroppen tid att vänja sig vid för densamma hittills främmande rörelsersamt både själ och kropp ofta återtagen hvila. Det är ett alldeles falskt begrepp, att menskliga organismen står utmed : öfveransträngning, om själs-och kroppskrafter omvexlande tagasi anspråk: Hvad: som inverkar störande på själen, inverkar äfven på kroppen, och tvärtom. Sålunda grundläggas ofta under rekrytmötet kroniska sjukdomar, som, ytterligare utvecklade, medföra en förtidig död. : En bidragande orsak härtill är den nu införda: hastiga mårschtakten, hvilken, då den begagnas för längre afstånd än 1000 alnar och deriätöfrer, ofta erundlägger bröstlidanden, och vi se årligen de bedröfliga följderna deråf vid gardena och särdeles vid det norska skarpskyttekompaniet. Man må icke tro, att hastiga marscher kunna göras med hastig takt. Det är mot mekanikens första lag, som säger, att hvad man vinner i kraft, förloras i hastigh t, och tvärtom — en natärlag, som våra militärpuss torde nödgas lemna oupphfd. enna naturlag kan äfven med skäl åberopas emot det nya sättet att göra två saker på en gång, ty kraften måste då splittras, utom att ett gammalt ordspråk säger, att fört och väl följs sällän äl?. Till exem1, fordom hette det: Halt! — Höger om! vilket verkställdes så, att först efter gjord halt, kommenderades: Höger om! Nu heter det: Höger om, halt! och då soldaten måste tänka på två saker på samma gång, är det ytterst sällsynt att denna rörelse verkställes, äfven af öfvad trupp utan konfusion. Likaså vid andra rörelser. Tidsvinsten är ingen, och särdeles i fiendens äåsyn måste den lugna hållning, som truppen då behöfver, förloras genom dylikt fjesk i förening med den hastiga takten, som vanligen förofsakar att i en bataljonskolonn de sista afdelningarnt förlora allt samband och att mångubbelt längre tid sedan åtgår för att få truppen i Ordning. Man har troligen tagit efter ett franskt rk, utan att betänka ått svensken har mindre snabb tankeuppfattning och mindre smidighet i kroppsrörelser än fransmannen. Dessutom har insändaren alltid hört talas om att en befälhafvare skall ha sin trupp i sin hand? ; men huru är detta möjligt efter nuvarande system? Med anledning af ofvanstående, uppmanar insändaren derföre till afskaffande af prygelstraffet ; inskränkande af öfningstimmarne, hvilket lätt-kan ske genom borttagande af onödiga öfningar; återgående till den långsammare marsehtakten, och den indelta soldatens behandling på etthumanare sätt. än pu är förhållandet. Om befälet sökte att, mer än söm sker, ho8 soldaten väcka en sann ambitionskänsla, skulle mycket kunna uträttas; men man tror ännu att snäsot och det vanliga sättet, ätt vidalla tillfällen ådagalägga huru djupt soldaten står under sitt befäl, äro grunden för en sann disciplin, och att en officer förlorar i värdighet, om han skulle nedlåta sig att bemöta sin trupp på vånligt menniskovis. Gammal militärläkare. sie 2 h sia. so on nnnr VJR TV JA