skolan nödvändig. Men den allmänna sko uppfostran skall dock allt mer och mer be finnas vara ett ibland de värf, som folke sjelfverksamt och fritt bör utföra, ett vär så omfattande och ingripande attingen cer tralförvaltning skall kunna räcka till att u föra desamma. Skolan, allt hvad skola he ter, skall med ett ord en dag befinnas ick kunna och derföre icke heller böra förval tas af ett statens embetsverk. Visserlige äro vi ännu långt ifrån att kunna umbä ett sådant; vi hafva till och med att sö å ett enkom dylikt, eller all få en särskil allmän Skolförvaltning, skild från eklesiastik ministeriet, för att sålunda få denna förvalt ning starkare och mera odeladt verksam fö sitt särskilda ändamål, än den nu varand sammansatta kyrkeoch skolförvaltninger ännu, just i följd af denna sin sammansätt ning, är. Men just för att kunna få denn: motsedda enkomma allmänna skolförvaltning rätt stark, synes det vara af vigt att de sjelfverksamma samfunden ju förr dest hellre sättas i verksamhet för samma ända mål. Faran deraf är ingen; men fördelar ne deraf så mycket större. Alla upplyste svenska män och qvinnor vilja fosterlandets framtid, vilja den varmt, och insigterna särskildt i den allmänna skoluppfostrans kraj äro vida större än man ännu på många håll torde förmoda. Fordras blott att denna vilja blir satt i tillfälle att vara verksam, att man öfverallt inom landet blir upplyst om hvad ens pliet och rätt är i detta fall, och man skall icke tveka att gr pa verket an. Lystringsordet är gifvet i landstingsförordningens uttryck om landstingens rätt att behandla länens folkskolefrågor. Frågan om statsskola eller folkskola är sålunda i en viss mån redan löst, och det redan med värma omfattade arbetet att förverkliga folkskolan, såsom en inrättning för hela folkets barn, att ordnas och upprätthållas och utvecklas af hela folket sjelft äfven genom dess sjelfverksamma samfund, dess fria föreningar och enskilda, häntyder otvetydigt uppå, att vårt folk i detta som i andra fall börjat mogna för den sjelfstyrelse, som såväl för pligtoch rättskänslan som för hela fosterlandets krat är den enda tillfyllestgörande. Detta arbete har börjat samtidi,t med det allmänna erkännandet uf qvinnans såväl enskilda som medborgerliga pligt och rätt, och med afseende på den vigtiga plats, som qvinnan särskildt i fråga om all slags uppfostran, vare sig enskild eller allmän, invtager, är denna samtidighet af den största betydelse. Vårt folk kan i sanning vid tillbakablicken på de sista årens under de femtio årens inre arbeie långsamt förberedda utveckling ega rätt alt gripas af den starka ödmjuka sjelfkänsla, som mer än något annat förmår skapa en lycklig frumtid, och man tord. icke gå för låvgt i sina förhoppningar, om man på grund häraf hoppas, att det närvarande ögonblicket skall, äfven i fråga Om vår allnänna skoluppfostran, af vårt folk med samma lifak tighet och samma sjelfi Uit på det bästa sätt användas.