hällets kriser, äro äfven de delaktiga u revolutionens uppoffringar och strider. Ma ser der qvinnor afalla stånd; men antinge de leda sitt ursprung från samhällets pr vilegierade kretsar eller framgå ur borgar eller bondeståndets dunkel, äro de öfveral med såsom rådgifvare, medbrottslingar elle offer; de äro med i partiernas rörelser, vi sammankomsterna, uti fängelserna, hvilk de lysa upp med sin närvaro, hvilka de om skapa till en sista tillflyktsort för ett u döende sambhällslif, och dit de medföra de lifvande inverkan af sin qvinlighet och sin behag. Framförallt förstå de så välattdåö de ega i sin makt dessa heroiska ord som förvirra bödeln, och hvarpå hertiginna af Grammont kan anföras såsom ett exem pel. Inställd för revolationstribunalet oc tillspord rörande det bistånd hon skulle h lemnat emigranterna, reser hon sig upp oc! svarar: Jag höll på att säga nej; mel lifvet är icke värdt en osanning!4 Det ä nästan som om de, öfverlägsna i snille oci behag, äfven ville vara de första der de gäller hjertats fasthet och en modig håll ning midt i faran. Om man uti tvenne qvinnonamn skull vilja sammanfatta denna det franska sam hällets tragedi under revolutionens dagar denna förfärliga tvekamp mellan tvenn verldar, behöfver man endast ställa bredvic hvarandra Marie Antoinette och madam Roland. Den ena, Maria Theresias dotter Frankrikes drottning, faller ett offer för et obevekligt öde, som vänder allt emot henne äfven hennes qvinnohjertas oskyldigaste svagheter, och blir sålunda en rörande per sonifikation af en storhet, som lutar mo sin nedgång; den andra, en ung emancipe rad borgerlig qvinna, visar all den stolthe och kraft, som betecknar ett nytt slägte hvilket kommit till makten, och ger en kraf tig och intagande bild af den uppspirande samhällsordning, som förebådar sig i stor men. Och begge draga de åstad, den ens från Versailles, den andra från Quai des Lunettes, för att med samma hjeltemod sluta sitt lif på samma schavott. Slutligen likna de, genom en sällsam öfverensstämmelse, hvarandra deruti, att de i våra dagar finna historieskrifvare i ännu större antal än förr, hvilka täfla om att uppfriska deras minne, hvarigenom de samtidigt blifva föremål för offentliga belysningar, hvilka sprida en ny dager öfver öden, som i all sin olikhet erhöllo samma grymma upplösning. Dessa skrifter knyta sig föröfrigt, både genom det nya och det förut bekanta, som de innehålla, till den stora-.och smärtsamma franska revolutionsprocessen, och genom sin egen historia — ty de hafva en historia — gifva de vittnesbörd om det ständigt fortsatta arbetet för att komma till den verkliga sanningen — ett arbete, som endast fullbordas gradvis, än genom oväntade upenbarelser, än genom retoucheringar, som örst nu blifvit möjliga, stundom till och med genom fynd, för bvilka man endast har slumpen att tacka. Hvar äro de skrifna, hvilka öden hafva de genomgått, dessa af madame Roland efterlemnade memoirer, hvilka hittills endast varit ofullständigt kända, men som tvenne utgifvare nu offentliggöra i deras helhet, i det den ene, hr P. Faugere, belyser dem medelst noter, medan.den andre, hr Dauban, ledsagar dem med en intressant och lifligt skrifven uppsats, hvarjemte han, såsom ett alldeles nytt fynd, tillägger brefven till Buzot. Dessa bref blefvo skrifna af Roland, då hon endast hade några få dagar qvar att lefva och redan var inspärrad i IAbbaye och Sainte-Pelagie. I ett ögonblick, då döden hotar henne från alla håll, och det är fara för ett förnyande af Septembermorden, flyr hon — och denna motsats utgör just det egendomliga i dessa. skildringar, hvilka skrefvos af en hand, som icke darrar — tillbaka till sin barndoms minnen och beskrifver på ett ledigt, originelt, stundom pikant sätt de förflutna händelserna i sitt lugna och okända lif. Derpå stannar hon helt plötsligt, fattad af en känsla af den ögonblickliga situationen, och nu är det den af fosterlandskärlek eldade gvinnan som fattar pennan, för att ännu i sin fångenskap kämpa för sina besegrade vänner af Gironden och bröst mot bröst brottas med sina fiender: den förfärlige Danton, den svage Garat, den trolöse Pache, den ohygglige Robespierre. En uppfriskande lägt af ungdom och ett hett qvalm från revolutionen blanda sig på dessa blad, som iro skrifna med bilan öfver hufvudet, Den förste utgifvaren, Bosc, som i alla skiften var en tillgifven och trofast vän, ansåg sig öra utesluta åtskilliga ställen, såsom alltför sårande för då ännu lefvande personer eller alltför obeslöjade för att icke till en viss grad kompromettera författarinnan sjelf, som cke ryggade tillbaka för de mest ömtåliga meddelanden. Efter Bosc gjorde den andre itgifvaren, Champagneux, detsamma, och i ula följande upplagor hafva dessa ställen vlifvit utelemnade. Det är först i dessa dasar, då manuskriptet till dessa memoirer senom att öfverlemnas åt sfaten blifvit allas ;gendom, som dessa i fängelset skrifna skiliringar kunna framträda fullständiga, ostymade och utan några uteslutningar, äfven mm det härigenom skulle göras en större jenst åt sanningen än åt madame Roland jelf.