redovisningar, för hvilka den svenska litte. raturens vänner stanna i förbindelse. Nu utkomna band innehåller, utom 4 andra uppsatser, Grundbegreppen af Estetik och Vitterhet, en sammanställning af Atuerboms estetiska åsigter, samt Om Svenska Folksångerna och begreppet af en inhemsk Vitterhet, hvilken sednare utgör företalet till Nordmannaharpan i Poetisk Kalender. Det är jemt 50 år sedan den unge, poetiskt berusade magistern Atterbom skref denna uppsats, och med vemod läser man nu den förhoppning, att en dag finna en lilja och hjertanskär?, han uttalar i uppsatsens slut. Han fann denna ?lilja?, och med henne en trettioårig lycka i ett skönt och fridsällt hem — allt detta är nu förbi, förbi?, men mången minnets suck egnas än åt den anspråkslösa träbyggnaden vid Kungsängsgatan, der den gamle fosforisten i sitt finbildade, gästvänliga hem satt och drömde i aftonrodnaden ar sitt långa diktarlif. Det vore mot trgens vanliga ordning, om en så starkt strömmande produktionens flod, som Atterboms, icke skulle medfört grus och slam. Det gifves underbara motsägelser hos denne skald?, skref Geijer en gäng. Ån tycker man sig se en ungdomlig genius i oskyldig och glad säkerhet slående lyran, under det den vVingade Apollöhästen med honom djerft sträfvar mot högre rymder; och det är han. — An ser man en omständlig och betänksam herre och man, med opera omnia under armen, resklädd till svaromäl inför framtidens poetiska tingsrätt; och det är också han.? Anmärkningen är träffande. Uppträdande tidigt, innan han ännu vunnit full artikulering åt det rika innehåll, han bar på sig, och med en till hela sin art annan diktning än den, som då hade erkännande i Sverge, kunde han ej annät än räka illa ut för den snobb-kritik, som då Törde ordet i; svenska litteraturen. Under dess hån sökte han skydd för sin veka sångmö hos de verk: liga eller förmenta andefränder, inländska såväl som främmande, hvilkas namn bjödo aktning; till en del äfven derföre vände han sig åt filosofien, der han i Schellings vaga bebådanden trodde sig finna den begrundning, han behöfde åt sin poesi. Så ut des hos honom efterhand den brede litterat ren, katederfilosofen, professorn, som alltid ansåg sig skyldig att å dragande kal! och embetets vägnar docera och förklara; i stiället för de vågade bilder, hvarmed han stundom gifvit skämtarne spelrpra. undvek han alltmera försigtigt hvart lalsser-aller, allt mindre ofta drog han till med sin ungdoms slagord, utan utvecklade och försvarade, ständigt. ställande Hig under sina lit terära gudars beskydd, mångordigt (och i en egenartad parentesstil) sina ider: lyrikern förminskades, under det skriftställaren svällde. Vi ha sagt detta för att beklaga, icke för att tadla. Hvilken, om ej Atterbom, har rätt till att blifva billigt bedömd, hau, hvars största arbete vitlnar om en blidhet, en godhet, en förmåga att uttyda allt till det bästa, hvartill ej motstyckena skola träffas hos någon litterärhistoriker? Den verklige Atterbom är icke att söka i den nyss antydda professorsskeppaden: hvad som riktigt är han, är skalden, tom ä hans lefnads sednare år plötsligt lät a toner, sådana som om de kommit från ett Ungdomligt sångarbröst, är den Atterbom, som skrifvit sådana perlor i vär litteratur, som t. ex. bladen om Dalin, den lilla mästerliga Folkfesten i Albano 0. 8. v. ?Det gifves i alla tider hjertan, säger Atterbom nägonstädes, ?som aldrig bli gamla, äfven om de klappa inom gestalter med silfverhår, och hvilkas innehafvare dö ännu i sin ungdom, äfven om de uppnå de menskliga ärens yttersta gräns.? Ett af dessa unga hjertan var han sjelf. Vek man blott litet professorskostymen åt sidan, satt denne Atterbom alltid derunder. Han fanns der trots lärdomen, trots schellingianismen, i trots af den konservatism, hvarmed man på hans tid kucklade i Upsala, och af hvilken han nog hade sin starka släng, men mot hvilken sällsamt afsticka hans upprikt ga skandinavism och en mängd uttryck, som undfalla honom, såsom då han i sina Resor någonstädes yttrar, att om den Heliga Allian-l. sens grundsatser fortfarande blifva gällande! i Europa, återstår snart för en hederlig karl intet annat än att gilva sig uf tili Amerika. En gång — berättade en vår vän — sökte jag i en angelägenhet en trivial person. Jag gick efter lemnad anvisning och ingick något tvärt genom den olästa dörren. I första ögonblicket trodde jag mig hafva gätt vilse och befinna mig hös någon högst distinguerad män; så präktigt var allt, som mötte mig. En blick åt det eleganta jakäranda-bokskåpet skingrade mina tvifvelsmål. Hvad -var dessinnehåll? Nögra eländiga handböcker i hvarjehanda, brefställare, författårg, som synbarligen endast af slump befunno sig tillsammån, klena öfver: sättningar och usla editioner; men allt detta i prunkande band. FEgaren till detta utmärkta bibliotek infann sig strax och den ledning till bedömande af hans värda personlighet, som bokskåpet gifvit, befainsatldeles förträfflig. Sedan den dagen — slöt sagesmannen — ser jag alltid först efter bokskåpet, när jag kommer på ett obekant ställe. — Han gör icke orätt deri. Man har haft frenologi, kiromanti... och hvad alla dessa utmärkta vetenskaper hette, som lärde att ifrån en persons hufvudknölar, händer 0. 8. v. ända till klädseln sluta till innehafvarens inre qvaliteter; men sedan de beklagligen förlorat krediten, bör den nu antydda nya vetenskapen; bibliothecomanti, kunna lemna ett slags ersättning. — Blind är boklös man, säger ett isländskt ordspråk. Den som för gröfre böjelser, af stundeslöshet eller forsoffning, ratar ett intimare umgänge med sitt lands store andar, han skaffar sig starr för sin andliga syn. För sin del har anmälaren svårt för att diagnosticera goda moraliska ögon i ett svenskt hus, der det finnes präktiga trymåer, rika ljuskronor och dyrbara mattor, men icke Tegners eller Geijers eller Runebergs 0. s. v. arbeten, och ingen af Atterboms skrifter, t. ex. icke ens de intensivt svenska Siare och Skalder. Ajas. Sorgspel af Sophokles. Grekisk text med svensk öfversättning i originalets versslag, af Johan Spongberg. Upsala 1866. (Stor qvart; pris: 2 rdr rmt.) Sannolikt vår det flere åhörare af professor Spongbergs föreläsningar än den, som skrifver detta, hvilka kände sin njutning al dem på ett eget sätt förbittras. Skola — frågade man sig — produkterna af så mycken lärdom och vetenskaplighet, så hög språkvirtuositet, endast komma att förvaras af några studenters bristfälliga anteckningshiften? Skall en disputation om Longinus blifva den enda gåfvan åt Sverges litteratur mn ee LLA dan ban ova oc cotnra