NN vi för utländskt glitter och sed ej skola I känna igen oss sjelfva. I Men vi äro ingalunda vänner af ett en I faldigt landsorts-afguderi och skadligt stillastående eller hatfulla motståndare till vårt ) folks utveckling i alla förnuftiga afseenden, I tvärtom — man må söka och taga förbältI ringarne inom eller utom oss, hvar de finnas, blott de duga för oss. Och, i alla fall, i vår tid med ångan och telegrafen må man ej frukta, att allt det hos folken egna och ursprungliga får sitta för länge qvar i orubbadt bo! Men vi önska blott, att samhällsutvecklingen i alla riktningar skall ske, så vidt möjligt, i enlighet med vårts lands daning, i våra fäders fotspår och på folklig grund, ty eljest kan verket aldrig bli säkert och beståndande: låtom oss taga lärdom från alla håll, men för det mesta utveckla och bruka det vi sjelfve hafva. Och derjemte vilja vi, under uppriktigaste önskan att all rädd inskränkhet snarast måtte försvinna ur de särskilda landsorterna, att dessas egendomliga hållning och folkeliga äkthet i det goda och nyttiga ej må missaktas, borttagas eller förbytas i ett flackt och färglöst stadsmanna-väsende, som mångstädes starkt lutar till utländsk flärd och omanvliga tycken. — Men vi vilja gå längre: vi önska, att landsorten, fri och sjeltständig i afseende på folklifvet, må från egen grund och uten inskränkning af något rikstvång, men alltid i skiftningar af gult och blått eller med tanken för fäderneslandets enhet, få utveckla sin folkländska anda, men blott för att med så mycket friskare kraft kunna ingå i rikets stora allmännelighet; ty först om landsorten är fri, sjelfmedveten och stark, blir rikets stora helhet mångsidig och väldig samt räddar folket från hufvudstadsförtryck, styrelse-trånghet och enväldets vådor. Alltså vilja vi, att hvarje landskap skall hafva sin fulla förening i länsstaden (såsom Kalmar, Linköpiovg, FaJun 0. s. v.), hvilken skall upptaga, utveckla och föreställa hela ortens samfälta folkliga lif: på dess förnämsta torg må till en offentlig föresyn finnas ärestoder af landskapets störste son, såsom dalkarlarnes Stjernhjelm, gutarnes Polhem, småländingarnes von Linnå, vermländingarnes Tegner, skåningarnes Agardh, o. s. v; der är sätet för styrelsen, som förbinder landsortens känsla och sträfvanden med fäderneslandets anda och ställer det under dess välde, äfvensom högsta befälet för landskapets stamtrupp (med dettas namn och fana) i spetsen för dess folkliga beväring eller skarpskyttar; der är ock ortens hufvudfolkskola och högsta läroverk, omgifvet af en lustpark, i hvil. ken ungdomen vapenöfvas och uppfriskas af sina foikländska lekar, samt under hvars tak skola finnas skilderier eller bilder af hembygdens yppersta män och qvinnor, fornsalar för ålderdomssaker och don, m. m., och samlingar af ortens djur, växter och stenarter, äfvensom fortgående skildringar af fädrens odling och samfundsutveckling af fordno i språk, tankar och verk, samt anteckningar om jord-, källoch luftvärmen samt väderlekens vexlingar, allt till närmare kunskap om egen ort samt till nytta för rikets vetenskapsmän. Inom hvarje landsort skall ock för unga och gamla finnas dess jordbeskrifning och sann-saga (historia) med allt det som der för land och folk är eget och märkligt, er folktidning skall der utgifvas af länets hushållningssällskap, samt en folklands-bok (statistik) till allmänhetens upplysning. Och allt härigenom skall ortens ungdom och folk genom landskapets noggripna kännedom lära sig att fullt fatta riket eller fäderneslandet. Ty — enligt gamla minnen alltifrån våra fria ur-fäder, som städse bodde på bygden och ej älskade de tilltäppta städerna, — är det våra landskaps sjelfständighet i svenskt folklif, lynne och sed, som af ålder skapat och ännu uppehåller hela vårt folks samfälta anda och värdighet samt är den bästa grund för vår tillvaro och fria utveckling på arbetets, tankens o.h konstens banor; en folkuppfostran från landsorten, som ingalunda hejdar oss på odlingens stråt, utan städse föryngrar våra krafter, förlänar oss den fagraste blomUrin och säkrast gifver oss ett aktadt rum bland den nya tidens fria och ädla fo!k. Denna friska uppfostran i landsbygdens sköte, vid bergens fötter och skogarnes sus, med allt det ort-egna i omgifningen af granlukt och sagor, som der härdar kroppen och talar till ungdomssinnet, må man städse högt skatta. Ty deraf blefvo våra ypperste storverksmän, såsom bland många andra, Gustaf Wasa, Stjernhjelm, Polhem, v. Linn, v. Platen samt Sveas och Kolargossens skalder i sina verk och tankar så folkrena och välsignelsebringande samt för alla tider med kärlek beundrade. En åtgärd, som vi frukta skall i ofvanantydda folkegna förhållanden uti landsorterna snart medföra menliga följder för riket är, bland annat, den förminskning af folkskolelärareseminariernas antal, hvilken redan är satt i verket. Ty flera af rikets landskaper skola derigenom betagas redan tillvanda fördelar. Derigenom torde det bli ytterst få af dessa landsorters läslystna och fattiga ynglingar, som för sin undervisning mäkta uppehålla sig vid ett seminarium utom orten; också få dessa landskap snart till folkskolelärare män, som, till största delen ej födda i orten, ovana med dess folk och förhållanden och ofta alldeles okunniga om det nya ställets daning, märkvärdigheter, brister eller fördelar, deraf ofta blifva missnöjda med hela sin ställning. Och det blir ock en naturlig följd, att dessa 1. AA faddA da bn Pla AP RR ir Pp