STOCKEOLM dena 2 Maj. Bref från Danmark. (Från en tillfällig korrespondent.) Kjöbenhavn den 23 April. Aftonbladets ordinarie Kjöbenhavns-korrespondent har på sista tiden meddelat några artiklar om gläcksburgarne och särskildt om konung Kristian IX, hvilka, isynnerhet som de blifvit öfversatta i ett danskt blad, framkallat en viss sensation. Tillåt mig, hr redaktör, med all respekt för er korrespondent och hans uppfattning, dock få meddela edert ärade blad några momenter, som möjligen kunna bidraga till en sannare och billigare uppfattning af Kristian IX:s ställning och karakter. Redan före 1852 hade danska regeringen, för att betrygga en för hela staten gemensam arfsföljd, riktat sin uppmärksamhet på PR? Kristian af Gliäcksburg och förmått bolstein-gottorpska familjens chef, czar Nikolaus, att till förmån för prins Kristian afstå de ryska anspråken på vissa delar af Holstein, i händelse Fredrik VII skulle aflida barnlös. Stormakterna gillade i London 1852 denna arfsföljd, som skulle betrygga den danska statsenheten. Ministeren framlade derefter för riksdagen ett kungligt budskap, som begärde dess bifall till denna anordning och föreslog på samma gång upphäfvandet af den gamla arfsföljden efter lex regia, på det att hela staten måtte komma under samma arfsföljdslag, hvilken berättigode prins Kristian och hans manliga afomlingar med prinsessan Luise till danska tronen. — Upphäfvandet af qvinnoliniens gamla arfsrätt mötte allvarsamt motständ på riksdagen; och först efter dess upplösning, efter en fruktlös generalfiskalsaktion mot en lika lojal som namnkunnig dansk författare och innehafvare af ett högt embete, som yrkat bibebållande af qvinnoliniens arfsrätt och påpekat faran af ryska anspråk på hela monarkien, efter flera ruskiga manövrer af den dåvarande reaktionsministåren, lyckades man 1853 trotsa igenom den arfföljdslag, i kraft hvaraf ristian IX sitter på Danmarks tron och hans söner med prinsessan Luise äro tronarlvingar. Strid och upphetsning voro sålunda faddrar vid denna akt. Helt visst öfverensstämde det nationalliberala partiets kamp för bevarande af Kongelovensgamla agnatiskt-kognatiska arfsföljd just med den nya dynastiens familjintresse, och det är näppeligen enligt med sanningen, då några påstått, att denna kamp i sjelfva verket var en kamp mot glicksburgarne, en manöver för att draga ut på tiden och möjliggöra ett annat val. Öfverhufvud var nationen — så kort efter det treåriga kriget och uttröttad, som hon var, af de evinnerliga författningsstriderna — så likgiltig i afseende på tronföljdsfrågan, att något så när hvilken person som föreslagits — så snart det ej var en augusteoburgare — skulle gått igenom. Derför och å det sättet gick gläcksburgaren igenom. en å andra sidan framkallade denna familjs välbekanta ifver för den gamla danska arfföljdens upphäfvande en mindre gynnsam sinnesstämning mot den nya dynastien, och från denna dag började de missnöjda med stor flit och uthållighet att samla och behandla det förhandenvarande materialet till en planmässig opposition mot sjelfva dynastien, hvarom bland annat eder egen ärade korrespondents något närgångna personliga diatriber vittna. En lidelsefri betraktelse af arfföljdsstriden måste dock — det är åtminstone min personliga mening — leda till en ej ofördelaktig dom om den dåvarande tronföljdens karakter. Det synes nemligen omisskänneligt, att prinsen redan då med sedvanlig lojåtet och med den honom egna själsstyrka och öppenhet straxt uppfattade och angaf sin ställning. Hans motstånd mot det nationella partiet torde böra förklaras endast såsom följden af en verkligen europeiskt upphöjd statsmanna-ståndpunkt i den europeiska nödvändighetens? anda, i det att han föredrog en af tyska och danska elementer kombinerad monarkis enhet framför en till qvinnolinien utsträckt arfsrätt. Prinsen angaf sig straxt som en lärjunge af den gamla skolan i allmänhet och såsom dansk helstatsman isynnerhet — ett uppträdande, som på samma gång vittnade om stolt förakt för aura popularis och om den politiska grundåeigtens fullkomliga samklang med den nu aflidne statsmannen ÅA. 9. Örsteds. Att denna politik fallit till jorden, och det ofelbart för elltid, väcker möjligen ett visst tvifvel om statemannablickens skärpa och framsynthet, men ej på minsta vis om tillvaron af en karakter, hvilket var det som skulle bevisas. . Den ståndpunkt prinsen intagit ansågs emellertid — dess Iojätet för öfrigt obestridd — ej båda godt för framtiden. När dertill läggas dels de stora olyckor, som nästan samtidigt med dynastiens tronbestigning drabbade vårt fosterland, medan ära och vapenglans ledsagade Fredrik VII:s tid, dels de välbekanta uppträden och förbindelser, vittnande om brist på aktning för det som är alla danskar kärt, hvilka sedan egi rum, kan man fatta den köld, stundom ovilja, hvarmed ett antal medborgare — det vare nu litet eller stort — betraktar den nya dynastien och iakttager en afvaktande hållning, i tanke att den nya sakernas ordning endast är att anse för provisorisk. Otvif