Det folkegna I våra landsörter. (Af S...) Man säger, att Sverige är skönt; och ingenting är sannare. Men hveraf kommer då denna fägringens styrka, som med sä allherrskande drag hvilar öfver vårt lands anlete, att vi verkligen kunna kalla det skönt? Iogelunda deraf att hvarje särskild ort har vissa beheg, men deraf att dessa äro densamma egna, hafva en egen prägel och äro ett töckt för sig. Så äro värt lands enskilda prydnader bland sndra, Norrlands forsar och fjell med fogelspelet i urskogarne, Wermlands långsträckta spegelsjöar, Westergötlands vackra kullar samt Gotlands tvärbranta strandkhppor, dess blomsterfulla ängar och allornas? sång på vågen, Smålands rikedom på små land gömda mellan skogsbergen och så Dalarnes breda dalar, hvilka lagt sitt namn öfver hela landskapet, Södermanlends mångskiftande skärgårdsengder och Blekinges leende dälder, vidare Bohusläns nakna stormslagna klippor, så Lapplands vildskönhet, Skånes vida slätter, 0. 8. v. Och samlältheten af alla dessa skiftande landskapstäckheter hafva frambragt denna vårt fäderaeslands ädla riksskönhet, hvilken med moderligt våld genom så väldiga och fängslande behag af vexlande äktsvenska skepnader, dofter och ljud häller oss evenskar qvar i kärleken till vårt Jand. Men, tänken bort Kinnekulle, Dalelfven och Säters dalsänka samt Sundet, , Carlsöarne, Sulitelmas glittrande iskrona, Ångermannselfven, Trollhättans mäktiga fall och Mälarens smycke af öar, och deras omliggande engder ekulle mista all sin egendomliga landgring samt dermed hela Sverge sin samälta storartade skönhet. Men detta yttre, eller dessa skogar och berg, sjöar och skär, är ej allt, står ingalunda tomt, dödt, afskildt för sig; ty det lifvas af detta vårt folk, som af detsamma först fått hela sin laning samt särskildt ortliga prägel i kroppens skiljaktiga byggnad och själens olike adel, hvilket allt utvecklat sig i vexlande landsortsmål, olika Ilynnen och fallenheter, egna seder och bruk, husvärf och folkdrägter samt sjelfständiga tycken, högtidsvanor, lekar, minnen, sagor, sånger och spel. Och sålunda hafva vi i våra landsorter så olika folkstammar som den onedbrytlige dalkar len i sin vackra folkdrägt, de slitige och förnöjsamme småländingarne eller den glädtige vermländingen, de styfva östgötarne samt de sånglystva, sjöoch vapenvana gutarne, äfvensom den lugne vestmanländningen och skåningen, det liksom ständigt högtidsklädda, vackra och käcka blekingsfolket, så ock den förvärfsdriftige vestgöten och bobuslänningen. Men alla dessa skilda egenheter i land och folk utgöra vår samlade folkländska fägring och styrka, en gåfva af Gud och ett arf af våra fäder, som vi böra akta såsom vår ögonsten! Men låt nu d: stadsfödde, verldsborgerlige landsförbättrarne, hvilka så gerna vända ryggen ät eget land, rysa för dess köld och fattigdom, flitigt gapa utåt och isynnerhet hafva den mest afgjorda horreur? för våra landsorters enfaldiga och klumpiga egenheter, — dem de önska snart utbytta mot en allmännelig, nätt hufvudstadssnitt —, låt bara dessa högbildade vidtskådande Europer få en tid hän handskas med vårt gamla Sverige, så skall man snart få se så dana förändringar med land och folk, att