duetten mellan Inez och Selika i femte. De scen i fjerde akten, då Selika räddar Vasc genom att som en verklighet framställa e dikt, som är hennes lifs dröm, men son hon ej kan hoppas se förverkligad, nemli gen att hon är Vascos maka, är utomor dentligt fint tecknad. Hvad de omtalad reminiscenserna angår, taga vi oss friheter uppmana hv —m— att, om han kan, upp gifva några. Den totala brist på omdöme, som utmär ker hr —rm—, visar sig dock starkast i fråg om den rollfördelning, han, oaktadt sitt före gifna ringa intresse för operan, tydliger arbetar på för den händelse att densamme här upptages, hvilket ju redan är bestämdt Den vekt qvinliga Inez parti är lyriskt, Se likas dramatiskt och fordrar nästan framfö; allt ett kraftfullt, passioneradt spel: rollför delningea gör väl då sig sjelf. Det sann qvinliga i spelet, den mirakulöst fullända de koloraturfärdighet, som på ett så lysande sätt utmärka vår största sångerska, skulle i Inez parti gifva henne tillfälle att till sina många föregående triumfer lägga ännu en. Såsom —m— anmärker, karakteriseras Selika af striden mellan pligtkänsla och passion, och den som samma dag då —m:s— artikel blef synlig bivistade representationen af Hugenotterna hade tillfälle att i Valentines roil se en sådan strid återgifvas på ett i högsta grad utmärkt sätt, som ock från jen hänförda publiken framkallade de liflisaste bifallsyttringar. Hvad sången beträfjar, går nyssnämnda parti lika högt som Selikas eller till c, men ct är der på flera ställen uthållet, som ej är fallet i BSelikas, och den sångerska, hvilkens öfverlägsna musikaliska intelligens satt henne i stånd att värdigt återgifva Fidelios kolossala parti gent emot de tonmassor, som instrumenternas konung i denna opera använder, torde ej oehöfva frukta att misslyckas, om hon ock udrig så grundligt använder den sjelfpröfing, hr —m— rekommenderar och som vi aga oss friheten allvarligt rekommendera 108 honom, ty, ehuru hr —m—, som han säger, är en vän af musik, är, som bekant, ans vänskap icke besvarad. —d.