(Insändt.) Ännu ett ord om Afrikanskan?, En annan insändare till Aftonbladet hål i dess p:r 96 segrande vederlagt en i Dag. bladet n:r 94 förekommande, med —m— signerad artikel i hvad den angick mll Heb. bes förmåga att väl gifva afrikanskans parti. Wi anhålla nu att få med några ord ytter ligare bemöta samma artikel, hufvudsakligen för några deri framställda påståenden om sjelfva operan ?Afrikanskan, som vi anse fullt jemnförlig med Meyerbeers föregående. —m— anmärker, att den har ingen handling och blott en karakter, som tilltadar åhöraren. Det förra påståendet är för orimligt alt tarfva vederläggning, ehuru —m— visserligen uppbjudit all förmåga att i sin nakna och ej ens riktiga teckning af operans innehåll beröfva detsamma ali intresse, och mot det sednare mäste vi på cet högsta opponera oss. Inez parti innehåller mera verklig och god musik än Afrikanskans och eger en djup lyrisk skönhet, som Meyerbeer ej mäkter förläna det sednare, hvilket är uteslutande dramatiskt och till större delen utgöres af beräknade effekter. Sjel! bar Meyerbeer tydligen betraktat Inez roll som allt annat än underordnad, då han i ouverturen uteslutande användt motiver, hemtade ur denna roll. —m— påpekar Inez? vackra romans i första akten. Den sång, i hvilken Inez i den derpå följande trion utbrister efter den falska underrättelsen om Vascos död (Loin de ta patrie, Quand tu perds la vie? e.) är en af Meyerbeers präktigaste och mest hänförande meJouier, som ej så lätt torde glömmas efter blott första åhörandet. Och en af pjesens glanspunkter är andra aktens final, der Inez vildar medelpunkten och der Meyerbeer, i septetten ?Eh bien, sois libre par amour, Ja gloire au loin tappelle?, lyckats omgifva hennes parti med en strålglans af qvinlig, uppoffrande och ren hängifvenhet, som ej i Ika grad utmärker Selikas parti i sista akten, hvilket är mera piquant än musikaliskt skönt. . Inez är i denna scen tecknäd med en poesi och en skönhet, som Meyerbeer sällan Jyckas, bibehålla vid utförandet af sina idger. Inez parti tar för öfrigt i anspråk en lika uimärkt sångerska som Seolikas, men derjemte en ovenlig färdighet i coloratur, båda partierna gå lika högt, till c, m. m. Eburv —m— förklauar det mesta af operan oemotsägligen bestå af reminiseenser och effektsökeri, att ej säga slentrian, våga vi bestrida, att detta är falJet. Operan har många storartade scener, första aktens final är förträfflig och innehåller körer, till hvilka man i Meyerbeers öfriga operor, om man undantager samman. svärjningscenen i Hugenotterna, torde få svårt att uppvisa något motstycke. Utmärkta äro duetterva mellan Vasco och Belika i andra och isynnerhet i fjerde akten samt