le j ström hufvudsakligen studerade för att ft eI sina tvifvelsmål häfda och derigenom er ta hålla en klar och sammanhängande uppfatt ttlning af verlden. Det anstod honom, son tsjelf skulle blifva en heros inom den filoso: wr fiska vetenskapen, att först rådfråga de äl I kända heroerna inom densamma. Ingendere le jaf dessa kunde tillfredsställa honom. Har tt lerkände sig väl hos dem hafva lärt mycket, , jmen kunde ej vmfatta någonderas verlds1låsigt. Då företog han sig att, väl förbe. t-Iredd, börja om ånyo. Och så småningom tI klarnade det för honom. Frukten af detta . företag blef hans filosofiska system. Att gifva en framställning af detta system elkan här ej komma i fråga. Vi kunna blott n gifva några antydningar. Gud är en per-Ison, som är i alla afscenden fullkomlig. el Hans bestämningar äro ock personer eller a I förnuftiga väsenden. Detta allt utgör den s osinnliga och i alla afseenden sanna verkligheten, hvilken verklighet är evig och oförtländerlig. Till denna uppfattning af den a osinnliga verkligheten leder sig Boström på i lett originelt sätt och med en klarhet i bevisningen, som man förgäfves söker hos någon filosofisk författare. Menniskan är en person, och såsom sådan är hon ett moment i Gud. Det hos menniskan, hvarigenom -hon sålunda har del i Gud, är hennes förnuft. Men menniskan har derjemte sinnlighet, och detta är det opersonliga hos henne. Menniskans sinnlighet utgöres ef hennes sinnliga själsoch kroppskrafter och de sinnliga tingen. Grunden till denna menniskans sinnlighet är ytterst Gud, ty han är yttersta grunden till allt. Men den närmaste grunden är menniskans ändlighet eller ilden inskränkthet, som ligger i hennes vä-Isende. Boström söker då begreppsmessigt fatta det förhållande, hvari menniskans sinn Iliga natur och bestämdhet skall ställas till .I Gud och menniskans ändlighet, och detta Igör han på ett sätt, hvarigenom menniskan Iblir höjd öfver naturen, och naturen åter J uppfattas såsom ett fenomen för menniskan. Derigenom uppfattas menniskan såsom ett I på en gång sjelfständigt och osjelfständigt väsende. Hon är till en del sjelfständig och till en del osjelfständig. Men dermed har Boström ock beredt sig möjligheten att bevara menniskans frihet och sjelfbestämningsförmåga. Äfven i dessa punkter af sitt system går Boström tilväga på ett sätt, som utmärker den originelle och öfver sina föregångare i filosofien upphöjde forskaren. Sedan Boström alltså bestämt den osinnliga verklighetens eller gudomlighetens begrepp och förhållandet emeilan denna verklighet och naturen och menniskan, då blir det hans uppgift att särskildt fästa sig vid menniskans fria verksamhet. Detta blir en betraktelse af, hvad menniskan bör göra genom sin fria verksamhet. Menniskan bör fritt förverkliga sig till sedlig, rättslig och religiös menniska. Uppgiften för Boström blir sålunda att förklara sedlighetens, rättens och religionens begrepp. Dessa ä:o praktiskt filosofiska frågor, i hvilka både vetenskapsmannen och den icke vetenskap ligt bildade menniskon onse sig kunna döma. I dessa frågor anser sig en hvar kunna bilia sig en öfveriygelse.. Den filosofiskt bildade kan i dessa ämnen lätt komma till satser, som stöla det gängse föreställningssättet för hufvudet. Det är alltså naturligt, att, om Boström skulle finna några motståndare, sådana just skulle uppträda på det nämnda fältet. Men derom skola vi tala i det följande. Fästa vi oss vid de gifna antydningarne till Boströms reut teoretiska verldsåsigt, så kan hans system sägas vara idealistiskt och derjemte rätionalistiskt, Det gifves nemligen en osinnlig och en sinnlig verklighet, af hvilka den förra är en sjelfständig verklighet för sig, den sednare åter ett fenomen för menniskan af den förra. Genom att med vetenskaplig skärpa framhålla dessa sanningar har Boström verkat i högsta grad välgörande på den uppväxande, åt vetenskaplig odling sig egnande, ungdomen. Derigenom har han gjort omöjligt omfattandet af sådana filosoliska teorier om Gud och menniskan och verlden, som från det andra decenniet af 1800-talet framträdt i Tyskland, det enda land, der under nämnda tid sjelfständig filosofisk forskning blomstrat upp i filosofiska systemer. En mot kristendomens anda stridande panteism, såsom Hegels, kunde under sådana förhållanden ej med begärlighet omfattas af den svenska ungdomen, ej heller kunde Herbart med sin åsigt om den sanna och osinnliga verkligheten, enligt hvilken hon skulle tänkas vara en mångfald af osinnliga atomer (realie), tilltala den svenska ungdomen, hvilken genom Boström fått klart för sig, att all anaiogi med det kroppsliga måste tänkas bort från den osinnliga och sanna verkiigheten. Och om Schopenhauer väckte föga uppmärksamhet i Tyskland, så måste detta ännu mer vara händelsen i Sverge. Det stred alltför uppeubart mot den aktning för menniskans individualitet och Guds personlighet, som Boström velat inplanta i det allmänna tänkesättet, att med Schopenhauer autaga ett absolut väsende, som vore lika med det tomma intet, i hvilken natt den verkliga individualiteten skulle försvinna. I Tyskland kunde Hegel oeh Herbart bilda filosofiska skolor och Schopenhauer skaffa sig anhängare. I BSverge satte Boströms lära en damm för sådana!möjligheter, ty mot dessa trenne filosofer — de enda, som på sednare tiden bildat sjelfständiga systemer i Tyskland — vindicerade Boström på ett öfvertygande sätt säväl Guds som menniskans personlighet och visade möjligheten ait begreppsmessigt tänka förenligheten ar dem båda, den klippa, mot hvilken både Hegel, Herbart och Schopenhauer strandat. Lika klart som det sålunda är, att åsigter, hvilka de tre nämnda tyska filosoferna förfäktat, ej gerna i Boströms tid kunde få fast fot inom Sverge, lika gifvet är, att, om någon af de nämnda filosoferna skulle det oaktadt erhålla en eller annan anhängare bland de vetenskapligen bildade i Sverge, denne eller dessa skulle rikta sig emot den Boströmska filosofien. Detta har ee RR ot mm om he om Må fä vt ER PA NYA Id FR KK VM