åt hvad som egentligen borde föreställa stolt: och ståtliga stridshästar, nppbärande ridderlig: konungar af Wasa-ätten, och deras gelikar. Före ställom oss vidare för att öfvergå till det tekni ska, dessa typer af det anspråkslösa och hvar dagliga, utförda i trä samt oljemålade och fer nissade, med naturliga manar, svansar och pann luggar, och man kan göra sig ett ungefärligt be grepp om effekten af det hela. Man skulle kunn: anse som en ren lycka, att dessa hippokratisk: konstalster äro till stor del betäckta af harnesl öfver länder, hals och bringa; men då såvä dessa som riddarnes rustningar äro af lika hög konstnärligt som historiskt värde, så sticker de skärande i kontrasten så mycket bjertare fram ) Afven omimangår dejädleriddersmännen närmar in På lifvet, så upptäcker man sammaledes å den åts illiga stötande bristfälligheter, företeende e1 motbjudande kontrast af prakt och fulländac konstnärlighetgå ena sidan samt en vårdslösac utstyrsel och sammansättning å den andra, an tydande bristande tillgångar till äfven det. allr: nödvändigaste, en brist så mycket mer oförklar lig som dessa dyrbara effekter ej kostat staten öre i inköp. Dessa bristfälligheter få således e tillskrifvas en håglöshet hos dem, åt hvars vår och handläggning dessa samlingar äro anför trodda, utan. endast åt det kongl. svenska knuss let, som frikostigt strör omkring sig millioner a dess måttliga tillgångar, då det afser nationalfå fängan att vilja anses som en värdig represen tant af den vesterländska kulturen, hvad smak och konstsinne beträffar; men deremot endas: eger ännu omyntade plantsar att tillgå, då frå gan är om att häfda våra stora minnen, elle egna en hyllning åt storheter, hvilka, såsom till hörande en förfluten tid, upphört att kringvride lckand hjul för nu lefvande slägten. Och icke lestomindre lefva vi ju nu uti ett slags carolinskt tidehvarf, — med undantag endast till Bacchus: och Venuskulturerna, samt till det fredliga lugn hvari vi helt ogeneradt kunna drömma om de lagrar vi fordom skurit under mindre beqväma bivouaquer och föga angenäma strapatser och försakelser; — hvadan det synes som den allmänna spmpatien för hägringarne från dessa minnesrika dagar borde uttala sig ej endast medelst klingande fraser, utan äfven med en klang af reelare natur, hvarigenom nämnda sympatier kunde säkrare noteras till deras verkliga kurs och värde, helst nutiden vanligen ejsaknar tillgångar till, eller ser så noga på ett och annat tusental, då den med . vederbörligt devouement pligtenligt anser Båkngr att för dagens koryfeer uttrycka en unjerdånig hyllning, eller för att fira de fredliga idrotternes triumfer, de der dock i första hand uppspirat ur kraftigare dagars ansträngningar, samt äro uppförda på en grund, hvars väldiga block en helt annan tid än vår rest och ordnat. Det anstår för öfrigt ej en tid, den. der under en 50-årig fred utdelat ett helt firmament af ordensinsignier, ej allenast för fredliga, utan äfven för krigiska idrotter, och som så grandiost vetat att omhulda och utmärka samtidens mer eller mindre framstående personligheter, att knussla på ett tiotusental rdr eller par, då det gäller att värdigt framställa för en beundrande efterverld minnena af dem, hvilka för ådagalagd tapperhet i fält ej haft andra insignier att tillgå än ärr, sår och trofer. De sednare, hvilket särskildt torde tagas ad notam, tillhöra. häfderna och verkligheten; hvad de. förra stjernkonstellationerna beträffar, återstår ännu för vederbörande ordenskapitel-att konstatera, huruvida de, liksom Labarium och oriflamman, räkna sina anor från samma himmel, hvarifrån Franklin nedryckte blixten, eller helt enkelt och simpelt fostrats under en tronhimmel, af en, i brist af makt och myndighet, sysslolös och af ordensvurmen angripen monark (med fin beräkning på en personlig fåfänga, den der sällspordt förnekar sig sjelf, och hvaremot en, för konungamakten kränkande protest således ej var att befara), innan åt desamma kan tillmätas ett värde, som medgifver dem rättighet att ställa sig i samma kategori som de sednare, ännuw mindre tillåter ett förbiseende af dem. Hvarje tid har sin ära; axiomatiskt följer deraf att densamma äfven tidsenligt bör häfdas, dock mer och företrädesvis af:en tid som kommer, än af den som är. Att lefva på sin lön, påstås understundom vara förenadt med en och annan ment; att fortfarande lefva i minnet, kräfver deremot verklig förtjenst. Pligten, således i första hand; — erkännom det i det andra. (Forts. följer.) ) Man behöfver endast vända sig till det bolag, hvars disponent: är fabrikör Westerdal (Norra Tullportsgatan n:r 18); så är saken hjelpt för en måttlig summa nog.