ar en 1 den Hegelska niosonen bildad IHHOsofisk skriftställare inom Sverge. Bina trognaste vänner hade Boström blend det universitets ungdom, der han var lärare. Denna ungdom egnade han helt och hållet sitt varma bjertas rika kärlek. Om den ungdomen tänkte han högt och väntade der mottaglighet för sin lära. Må det då tillåtas en af denna ungdoms medlemmar att i korthet söka skildra betydelsen af Boströms filosofiska system, hvarutaf ock, såsom vi hoppas, tydligen kommer att framgå, hvarföre Boström skulle finna de vedersakare, hvarom ofvan är nämndt. Det är naturligt, att vi ej kunna ingå i några rent filosofiska deductioner. Då vi skrifva för den tidningsläsande allmänheten, måste framställningen blifva sådan, att den bildade allmänheten utan svårighet och — så är vår önskan — med något intresse kan och vill följa oes från början till slutet. I. Boström blef filosolie dektor 1824 och pafessor i den praktiska filosofien 1842. et var under de 18 år, som bilda tidrymden emellan dessa båda epoker i Boströms lif, som hans filosofiska system såväl grundlades, som så småningom gestaltade sig till ett sammanhängande helt. Boström egnade sig efter sin filosofiska grad åt teologiska studier i akt och mening att sflägga tcologie kandidatexamen. Men han läste Nya testamentet och den Lutherska kyrkan: symboliska böcker ej efter den vanliga slentrianen, utan med ett af kritisk skärpa ledi förståed. Följden deraf blef, att han fann många motsägelser i såväl Nya testamentet, om nemligen dess satser skulle eft lydelsen tolkas, som is i therska kyrkans symboliska böcker. motsägelser måste på något sätt kunn Men ledtråden för lösningen fern B ej inom. det teologiska vetandets område, sådant det var begränsadt genom de dogmerna. För lösningens möjlighet mäste han vända sig till förnuftet sjelfi. Men dermed måste ock Boström öfvergifva den teologiska banan och vända sig till ca filosofiska. Emellertid voro Boströma teologiska studier ej utan inverkan på hans blitvande system. Han kom derigeucm i tillfälle att noggrannare, än det i annat fal! möjligen skulle hefva varit händelsen, sätta sig in i kristendomens verkliga anda. Derigenom den fläkt af religiöst allvar, som likasom genomdoftar hela det Bosirömska systemet. Men andan i kristendomen fann Boström vara kärleken. Deraf den öfvertygelse, att alla förnuftiga väsenden måste utgöra ett ., sammanhängande helt, ur hvilket hela ingen del kunde för all evighet slitas bort, hvil-l. ken öfvertygelse kan sägas vara ett af grunddragen i hela det Boströmska systemet! Men skola vi kunna älska Gud, sö måste han tänkas vara ett personligt väsende. Så är kristendomens fordran. För möjligheten af en sådan kärlek måste ock mesnisken sjelf vara ett personligt väsende. Deraf ock den afgjorda opposition mot all pantheism, hvilken gesomgår hvarje del i det Boströmska systemet. . När Boström med allvar vände sig till filosofien, så var det naturligt att han skulle företrädeavis studera de filosofer, som inom filosofiep vunnit dena största ryktbarheten. Dessa voro i gamla tiden Plato och i nyare tiden Hegel. Också studerade Boström vid denna tid båda dessa filosofers skrifter. Omkring slutet af 1820-talet läste han med större noggrannhet Hegels logik och encyklopedi. Men han fann snart, att Hegels verldsåsigt ej kunde tillfredsställa honom. Att Gud skulle vara ett tänkande väsende, som såsom rent tänkande var en opersonlig enhet; att Gud måste utveckla sig sjelf till en fullständig verklighet; att denna verklighet, hvarigenom Gud förfullständigade sig, skulle vara naturen, menniskan och samhällena — hvilket allt utgör huivudsatser hos Hegel —; detta. stred för mycket mot Boströms af krister domens anda upplysta förstånd. Ty detta fordrade, att Gud skulle vara en i och för sig sjelfständig personlighet — ej en opersonlig enhet —; att Gud skulle vara evig och oföränderlig — ej i utveckling —; ait Gud ej behöfde ett opersonligt varande, natnren, för sin sjelfständighet; att menniskan skulle vara ett i någon mån sjelfständigt och dermed ock fritt väsende — ej en omedelbar och osjelfständig och ofri verkan af Gud. När nu Boström ej ville uppgifva dessa satser, hvilka det sund förständet ej gerna vill öfvergifva, utan tvärtom ville sammanbinda dem så, att de kunde gestalta sig till ett filosofiskt system, så är det klart, att han med. all makt måste opponera sig mot det Hegelska systemet. Boströms system kunde sälunda aldrig blifva panteistiskt, såsom Hegels. Det måste i stället blifva vetenskaplig teism. Kunde sålunda Boström ej finna sig tillfredsställd af det Hegelska systemet, så fann han sig så mycket mera dragen till det Platonska. Plato — denne heros inom den menskliga bildningens historia — har utsagt många sanningar, hvilka hafva en förvånande likhet med kristendomens egna. Hans system lägger ej hinder i vägen för antagandet af en sjelfständig osinnlig verklighet, af det osinnligas oföränderlighet, af naturens uppfattuing såsom ett fenomen för oss, och af menniskans frihet och sjelfständighet. Men alla dessa antaganden ville Boström vetenskapligen rättfärdiga. Ej under då, att han med förkärlek studerade Platos skrifter. Der fann han, att den osinnliga verkligheten måste tänkas utgöra en enhet, hvilken måste hafva till sina bestämningar en mångfald af väsenden, de 8. k, iderna, och att dessa väsenden måste utgöra ett sammanhängande helt. Och denna sanning, som blifvit så väl motiverad af Plato, användes af Boström på ett origineli sätt för utredandet af den osinnliga verklighetens begrepp. Utom Hegel och Plato rådfrågade naturligtvis Boström äfven de öfriga filosoferna, men förnämligast dem, som äro af högre betydenhet. Och bland dessa riktade han sin synnerliga uppmärksamhet på Leibnitz och Kant. Genom den förre erhöll han mängen vink för uppfattningen af den osinnliga verkligheten, och genom den sednare