skaper, men så många flera mer eller min dre lyckade försök att kringgå skolordningen, skall väsentligast verka att de skolor, som ej vilja räcka banden till lagöfverträdelser, blifva stående tomma, då deremot de, som icke räkna det så noga hvarken med detta eller med de ungas tid och framtid, blifva öfverfyllda. Att det icke är lärotidens längd eller läroämnenas mängd, som utgör vilkoret för bildningen och skapardugligheten, framgår också deraf att en stor del af just landets framstående män på embetsmannabanan, på vetenskapens, politikens, konstens och poesiens område gått en genväg till universitetet eller spart sina krafter i skolan, och detta borde vara en påminnelse om att icke ytterligare försvåra den enda vägen till landets högskola. Det är dessutom skadligt för sjelfva det klassiska studiet och bringar det imisskredit, att det stödes af lagbud, som fresta till lagbrott. Men öppnar man en ny dörr till universitetet för dem som icke med förtröstan gå latinstudiet till möte, så skall också detta studium, när det kan gripas, med den kraft förtröstan gifver, af dem som förblifva det trogna, bära sina odlare den frukt som kärleksfull vård alltid frambringar. Det är således ingen gruud attantaga att universitetsstudierna och de blifvande embetsmännens bildning lidis något afbräck genom de missbruk, som gå i svang, förmodligen blott vid de privata skolorna, ty statens äro underkastade en kontroll, som väl borde förebygga alla missbruk. Annorlunda förhåller det sig kanske med dessa skolors ställning till sina egna lärjungar, till dessas föräldrar, och sålunda också indirekt till staten. Alltför många äro utan tvifvel de, som lemna skolan med bedragna förhoppningar, till en del med försvagade kropps och själskrafter, sedan de förspillt sin ud och sina tillgångar, ofta lika fattiga på sann bildning, som vid sitt inträde i skolan, men mindre passande till de borgerliga värf, som ännu stå dem öppna. Jag saknar behöfliga statistiska data för att belysa detta ämne, och jag fruktar att sådana äro svåra att åvägabringa, men att miss-. bruk bär verkligen förefinnas, framgår af den rådande olikheten i ålder och underbyggnad bland de ynglingar, som bivista. dessa skolor. Beminarister, ynglingar från borgareoch realskolorna, eller som genomgått några klasser i en latinskola, barp och sådana som stå på dessas ståndpunkt af kunskaper och utveckling — alla skola erhålla samma undervisning. De, som förlora minst vid att komma in i dessa skolor, äro kanske de som förut genomgått realskolan, men för dem är dock i vissa afseenden intet att lära, åtminstone i början och kanske under hela skoltiden. Sålunda hämmas icke blott deras framsteg, för längre eller kortare tid, utan hvad värre är, de inledas i alla de frestelser, som sysslolöshet och blandadt sällskap för med sig. Så berättigade sådana för studentexamens förberedande skolor kunna vara, när deras elever stå på samma ståndpunkt i kunskaper och förståndsmognad, så förderfliga kunna de blifva, när deras föreståndare icke iakttaga den största samvetsgrannhet i valet af dem, som sättas i samma klass. Men detia onda kan icke hämmas genom en förändrad skolordning, allraminst när denna blott åsyftar eller medför en långsammare undervisninosmetod. Deremot tror jag att en ganska obetydlig åtgärd skulle kunna afhjelpa alltsammans. Liksom i allmänhet ljus och luft anses nödvändiga för helsovärden, så händer det ock att många af samhällets sjukdomar, mot hvilka lagbud litet eller intet förmå, öfvervinnas derigenom att starkt ljus faller derpå, derigenom att de göras till föremål för allmänt beskådande. Om regeringen affordrade de privata förberedelseskolorna till studentexamen somma upplysningar, som statens skolor nu måste aflemna, så att det verkliga resultatet af de förras verksamhet blefve bekant, skulle troligen den önskade förbätt. ringen uppnås. Nu döljes det verkliga tillståndet i skolorna bakom berättelsen om huru många lärjungar som blifvit dimitterade och buru dessa bestått profvet, men huru många de öfriga äro, eller hvad det blifvit af dem, omtalas icke, såvida de icke också underkastat sig examen och bestått denna öfver förväntan godt. : Kanhända gifves det ingen lagparagraf, efter hvilken regeringen kan affordra de privata skolorna dylika uppgifter, men ingen skola kunde dock underlåta att efterkomma en dylik uppfordran, utan att derigenom sjelf tillstå att den icke tålde vid en dylik eftersyn. Detta är i sammandrag och med uteslutande af några anspelningar på helt och hållet norska förhållanden för dagen eller tillfället, hr Quams reformförslag med dess motiver. Om latinstudiet och dess hittills utöfvade envälde, yttrar han sig förut sålunda: ?Det är vanans makt som förslöat blicken för den föråldrade och mot tidens anda och fordringar stridande, skråmessiga ensidigheten vid betraktandet af hvad som skall gälla som nödvändiga vilkor för högre bildning. Det är vanans makt som bringar oss att fästa en till vidskepelse gränsande tillit till studiet af främmande språk och isynnerhet af latin och grekiska, för dessa språks egen skull, utan hänsyn till deras litteratur eller till praktisk nytta, och det oaktadt historien ständigt v.ttnar emot det berättigade i en sådan öfverdrifven tillit. Det är vanans makt som låter oss sväfva i fruktan för att nedsjunka i barbari och okunnighet, om vi icke genom tvångsmedel hålla bildningen uppe. Det latioska språket var länge det enda, hvari vetenskapens utveckling och frukter voro nedlagda. Det var således en nödvändig förelöpare för hvarje vetenskapligt studium; också upprättades i alla länder skolor, der latinet lärdes af den studerande ungdomen, och hvilkas verksamhet samt resultatet deraf förutsattes som nödvändiga vilkor för tillträde till universiteterna. Men då de nyare epråken utvecklades och blefvo ett beqvämare meddelelseredskap, då veten skaperna gjorde sådana framsteg att latinet ej en gång egde begreppstecken eller ord för att deri inkläda den städse stigande nr Ra Fr Ls Aa för mr AR Md på (a vh 00 od FA AA mm fra mt oh RR