STOCKHOLM den 28 Mars. Spänningen 1 Tyskland. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 24 Mars. Krisen är ännu icke öfverstånden, fmen fredsutsigterna ha vid veckans slut fått öfvervigt. De ministeriella organerna i Wien och Berlin ha dagligen kastat åt hvarandra ömsesidiga utmaningar. Man har berättat om rustningar och truppsammandragningar isynnerhet på Österrikes sida. Här förklarade det officiösa lägret unisono, att Preussen å sin sida måste vidtaga mått och steg, Iså att det icke såsom Italien år 1859 och Preussen sjelf år 1850 blir öfverraskadt. Derföre ha också nödiga förberedelser gjorts i Preussen att i hvad ögonblick som helst kunna skrida till mobilisering. Äfven har det mycket talats om ett förskansadt läger vid Spandau, hvilket skulle bli den preussiska ställningens naturliga medelpunkt. Börserna i Berlin och Wien ha erfarit mer än en panisk förskräckelse, och jernvägsaktierna visade sig så föga anti-annexionistiska som möjligt. Sådant var tillståndet under hela förra veckan. Diplomatien tvif. lade väl icke på en fredlig utgång till slut, men gjorde sig beredd på en kritisk och BPPrOrd tid, uppfylld afkrigsrustningar och militärdemonstrationer. Först i dag är en vändning märkbar. Från Wien inberättas genom telegrafen att de militära åtgärderna inställas, hvilket, i fall underrättelsen bekräftar sig, skall betaga Preussen förevändningen till motrustningar. — Grefve Bismarck har derföre icke afstått från sina Planer; mer en annexion med våld är svår att verkställa, ty en mängd hinder ställa sig i vägen derför. Preussen är förlamadt i sitt inre genom författningskonflikten, på samma gång som dess afsigter utåt stöta på kall tillbakadragenhet hos några makter och öppen fiendskap hos de andra. För sig har den officiella politiken nästan endast det osäkra och otillförlitliga förbundet med Ryssland samt den farliga alliansen med Italien, hvilken, om det blefve allvar deraf, skulle förutsätta, att konungen skulle bryta med alla sina konservativa böjelser och traditionener. Hos Frankrike an man på sin högsta höjd räkna på en vilkörlig neutralitet, så länge de franska intressena icke komma med i spelet. England är rent af fiendtligt mot annexionen och står i förbindelse med kronprinsens anhängare härstädes, hvilkas benägenhet för augustenburgaren är allmänt bekant. Det är ingen hemlighet, att mellan drottningen af England och kronprinsen föres en ifri privat brefvexling, som aäödas en afgjor motvilja mot Bismarcks politik. Det har också sin pikanta sida, att alla fruntimmer i härvarande hofkretsar äro emot kriget med Österrike. Enkedrottningen har aldrig dolt sin sympati för Österrike. Drottningen och kronprinsessan skulle sannolikt glädja sig, om hertig Fredrik blefve uppsatt på tronen på för Preussen antagliga vilkor; ja, en krigiskt sionad preussisk prins-generals maka, hvilken är dotter till en af de små nnfurstarne, skall befara, att SchleswigFolsteins införlifvande skulle kunna bli förspelet till de nordtyska hofvens mediatisering, hvilket i sin srdnlng skulle något förringa hennes egen höga härkomst. Med dylika stora och små svårigheter har annexionspolitiken att kämpa, ifall den ur teoriernas, noternas och programmernas sfer utträder i den verkliga stridens nakna verld. Man skulle dock mycket bedraga sig, om man antoge, att grefve Bismarck afstått från sina planer. Äfven konungen är lika annexiovistiskt sinnad som någonsin. Likväl skall konungen under de sednare dagarne ha låtit ett yttrande uvdfalla sig, att han icke skulle börja ett stort krig för en provins. Måhända har frågan just derföre blifvit utvidgad och ännu mera invecklad ge nom förbundsreformförslagets återupptagande. Kriget skulle vara värdt detta pris. Förbund reformen står dock, såsom man vet, i vida fältet. Man kan vara glad, om en förbättring i förbundets krigsförfattning skulle åvägabringas genom de tvingande förhållandena. en krigsanledniogarnes horisont har härigenom blifvit icke oskickligt utvidgad, Ett faktum, som ej får underskattas, är det i alla händelser, att det militära hofpartiet, som föröfrigt i botten af sitt hjerta är österrikiskt sinnadt, gör sig förtroligt med tanken på ett krig mot Österrike. Vid bedömandet af ställningen får man aldrig förbise att de konservativa mycket väl veta, att deras dagar äro räknade och att deras välde icke skall sträcka sig utöfver konungens regering; och konungen fyllde den 22 dennes 70 år. För den.kommande tidens skull vilja de hagjort något för Preussens förstoring, på det att händelsernas ström icke må gå spårlöst öfver dem. Denna sinnesstämning förklarar mer änallt annat den nuvarande krisens längvarighet. Men det är mycket tvifvelaktigt, om partiet skall uppnå sitt mål med denu igång satta medlen och med den utaf dem framkallade konfliktens tyngd, och om det icke i stället skall ådraga Preussen ett svårt nederlag. Den totalbild som jag försöker meddela af ställningen under den sistförflutna, mycket upprörda veckan, skulle ej vara fullständig utan några ord om den beklagliga anblick, som förbundsdagskretsarne och mellanstatsverlden företett. Det har varit ett löpande hit och dit, ett vacklande af och an. Längtande blickar mot Österrike, fruktan för Preussen, deremellan påminnelsen om förbundsrätten, hvars vanmakt man dock öfverallt insett. Slutligen ankom den ingalunda oväntade underrättelsen, att alla åtärder vid förbundet mot det motsträfviga ussen blifvit tillsvidare uppskjutna. Man insåg i elfte timmen, att ett förbundsbeslut