DIIBUN 4 (lIuier toljer.) UTRIEHEKS. FRANKRIKE. Majoriteten inom lagstiftande kåren bereder allmänheten den ena öfverraskningen efter den andra. Regeringsfalangen ser med förvåning och häpnad sina trogna desertera den ena efter den andra; inom dess förnt så tätt slutna led börjar en anda att uppenbara sig, hvilken har en bismak af indisciplin, för att ej säga revolt; sednast bar detta varit händelsen under diskussionen öfver finansfrågorna. Hr Haentjers hade påyrkat, att banken skulle erhålla filialafdelningar i de departementer, som ännu sakna sådana, såsom ett verksamt medel att komma bandeln och åkerbruket till hjelp, och han fordrade, att de löften, som innefattas i lagen af den 9 Juni 1857, skulle sättas i verket. Hr Larrobure ådagalade, på samma gång han öfverhöljde regeringen med loford, nödvändigheten af att minska militärutgifterna och göra slut på det olyckliga systemet af en väpnad fred. Dernäst kom hr de Saint:Paul. Han har hittills varit en af lagstiftande kårens mest ultrakonservativa medlemmar; hans personliga ställning, hans umgängesförbindelser, hans fullmaktis officiella ursprung, allt manade honom att stå i främsta ledet bland regeringens vänner. Men icke förthy var hans tal en lång och häftig anklagelse mot finansministern Fould. Den konservativa 1edamoten angrep ministern i hans doktriner, i hans offentliga åtgärder och till och med i de handlingar i hans offentliga lif, som nära gränsa till privatlifvet. Denna af en majoritetsmedlem intagna ställning till en minister med portfölj, hvilken han på sätt och vis ställde till rätta inför lagstiftande kårens skrank, gifver hans tal en särskild betydelse. — Vensterns ariendement begär helt beskedligt, att ministrarne skola vara tillstädes i kären, utan att likväl fordra ministeransvarighet. Saint-Paul går längre, då ban ställer en af kejsarens förnämsta ministrar till rätta inför kären. För öfrigt förblef han i hufvudsaken sina föråldrade : och reaktionära åsigter trogen och planterade dristigt protektionismens fana ifinanssoker. Vuitry genmälde honom, och lagstiftande kåren antog derpå 8 och 9 i adressförslaget. ; Den 15 denn:s började lagstiftande kåren diskussionen öfver 12 i adressen om den : inre styrelsen. Två amendementer hade biif-: vit framställda, det ena af oppositionen, som : i ganska kraftiga ordalag återfordrar 1789 : års rättigheter, hvilka blifvit garanterade af: författningen och det andra af 45 medlem-: mar af majoriteten, hvilka äfven med fast-. het träda fram för tronen för att begära l: kronan på verket. Från flera håll badel man försökt förmå oppositionen att ansluta: sig till de 45. Eburu några, såsom Gue-l roult och Havin, icke voro ohågade härtill, : så afslogs likväl detta förslag bestämdt, och: debatten börjades med oppositionens amendement. Jules Favre var den ende talaren: för dagen, och hans tal gjorde djupt intryck : inom alla partier. I 114 timme gick allt lugnt tillväga, men då förlorade presidenten tålamodet och återkallade talaren till ordningen, och majoriteten gillade detta. Nu blef det åter lugnt och talaren fortsatte och : slutade sitt tal, som varade i två timmar. ; Början af talet var en juridisk utredning, midten en bitter satir öfver kejsardömet. ?I bekännen er med läpparne till år 17897, utbrast talaren, ?men dessa grundsatser hänga blott . såsom en skylt öfver vår konstitutionella byggnads port; det inre är ett hån öfver dessa så dyrt köpta rättigheter. Ack, kejsarriket harstått stelt qvar på samma plats, det har icke uppfyllt sina löften, dess program har i intet afseende : blifvit verklighet, och fransmännen befinna signu längre aflägsnade från friheten än efter den 2 December, ja, de ha uppgifvit hoppet på frihet. De stora statskorporationerna ha förlorat all betydelse. Landets öden, ära, moraliska storhet och värdighet ha gifvits till pris åt en allsmäktig vilja och godtyckets nycker! Kejsaren är ensam ansvarig; men denna ansvarighet är blott idel, åtminstone om icke hvar och en med mannamod säger honom sanningen, om icke hans förfarande, möjligtvis hans fel pröfvas inför landet. som är den enda domaren!? Då Jules Favre tillade att han var så fast öfver:ygad om dessa grundsatsers riktighet, att han skulle vilja uttala dem för kejsaren sjelf, kunde Granier icke längre förbli tyst åhörare, utan ropade: Hvarför går ni icke dit?? (skratt). — Inför landet såsom nationens fullmäktige vill jag tala till suveränen?, svarede Favre. Detta är det enda samtal, som är honom, mig och landet värdigt!? — Nu följde en karakteristik öfver kejsardömet, hvari det yttrades: Makten har således till grundval aktning för: menniskans vilja och för det tria bruket af menskliga egenskaper; identiteten mellan makt och frihet är således en nödvändig slutföljd... Makten är således icke laglig, om den icke antages med fri vilja, och om hon icke till sitt enda ögonmärke har alla menskliga friheters utveckling. Har makten i vårt land alltid haft detta grundvilkor för sin giltighet för ögonen? Hvad se vi i dag med 1852 års konstitution i vår hand? En statschef, som har nationens fria samtycke att tacka för sitt uppdrag; makten. förlänades suveränen, blott på det han skulle utveckla friheten. Hvad betecknar mest friheten? Makternas åtskiljande. Öfverallt, der denna åtskiljning misskännes, råder despotism. När republikens president aktade nödigt att upplösa nationalförsamlingen, tillskref han i sitt budskap till det franska folket icke tryckfriheten, icke församlingsfriheten skulden, nej, han beskyllade nationalförsamlingen att ha velat göra sig allsmäktig, att ha tillryckt sig och hopmöngt all makt. Detta budskap till folket var således en protest mot despotismen för friheten. Detta är så sannt, att den nya regeringens första åtgärd var upphäfvandet af lagen af den 31 Maj och införandet af allmän rösträtt. Vidare...? Baron David: Detta är en rättegång ! Favre: Då är sjelfva historien en rättevåne ?