han talar fort, men tydligt; bans föredrag är flytande och behagligt, fritt från allt iveksarot och skenbart oroligt sätt, hvilket åtminstone i början karakteriserar så många engelska parlamentsmedlemmar; men den rika och hänförande intonation, den genomträngandeoch öfverväldigande språkets makt, hvarmed William E. Gladstone (för närvarande medlem af ministåren Russell) såsom talare i parlamentet tager segerpalmen från alla medtäflare i den oratoriska striden, besitter icke John Bright. Hans uttryck är djerft, ofta till och med kärft; hans deklamation frisk, kraftig och vanligen lämpad efter det ämne, hvari han talar. Men stundom, då hans inre rörelse blir för häftig, är han ej i slånd att lägga band på sitt epråk och beherrska sina åtbörder; hans harm hänför honom, och darrande af inre rörelse fördömer han i uppskakande ord det dåliga eller försvarar på ett gripavde sätt det goda; då visar sig hela kraften i hans väldiga natur, som genom manlig styrka och sedligt allvar till fyllest ersätter hvad som fattas honom i behag och bildning. Denna häftighet, hvilken så väsentligt karakteriserar hans oratoriska talent, står i märkvärdig motsats till hans aflidne medkämpe Richard Cobdens talaregåfva. OCobden var alltid varsam och försigtig i sitt sätt att tala, han afvägde för det mesta med stor sorgfällighet sina ords värde och betydelse. Bright deremot säger ofta istridens hetta saker, som har vid lugnare besinning icke skulle ba sagt och hvilka ofta måste leda derhän att ställa hans verkliga käns or och menivgar i en falsk dager. Emedan Cobden egde ett lugnare lynne och omsorgsfullt undvek 2ll onödig uppblossning, då han talade, gällde han icke sällan, ehuru . oriktigt, för en djupare tänkare än Joha Bright. 7 (Slutet följer.) ERE