genom sina föräldrars död. Detvar då som mannen lät framlägga bevisen på äktenskapsbrottet, hvilket icke hade någon svårighet, och vädjade till domstolarne. Juryn har jakande besvarat den framställda frågan och dömt de skyldiga att till mannen utbetala en skadeersättning af 250,000 francs. Under uppräknandet af en så respektabel massa af banknoter få de brottliga ett godt tillfälle att reflektera öfver sitt lättsinne. En engelsman bland italienska banditer. Engelsmannen W. Moens med fru gjorde i sällskap med tvenne bekanta, herre och fru, förliden sommar en resa i södra Italien, der de blefvo tillfångatagna af röfvare. Sedan de slutligen blifvit utlösta och återkommit hem, satte sig sällskapet ned att skildra de äfventyr man upplefvat, uti ett arbete i tvenne delar, med titel Engelska resande och italienska röfvare?, Vi låna derur följande: Vid sin ankomst till Neapel styrktes de resande i sin trygghet af stadens myndigheter. En vacker Majdag begaf sig sällskapet i bästa lynne till det närbelägna Pestum och skämtade på vär gen öfver att de icke fingo upplefva något ätventyr med röfvare. — Jag kände mig slutligen litet trött, yttrar fru Moens, och tog mig en liten lur i ena vagnshörnet. Plötsligt väcktes jag af fru Aynsleys utrop: Röfrarne äro här!? Jag for upp och tyckte mig i första ögonblicket se fälten på båda sidor om vagnen hvimla af beväpnade män. Några kröpo likt ormar genom säden, för att komma till vår vagn, andra kommo springande emot oss från alla möjliga håll och kanter De slöto en krets omkring vår vagn, sigtande på oss med sina gevär. En karl höll här starne i betslet, hvilket dock var temligen öfverflödigt, enär vår kusk icke gjorde det ringaste tecken till motstånd. Vi voro inneslutna i en tät krets, minst trettio skäggiga röfvaransigten omgåfvo oss. Jag hviskade nu min man i örat: ?Ge mig din klocka, så ska jag gömma den!? Min man smög den derpå bakom vagnskuddarne, utan att säga ett ord. Banditerna gjorde ett tecken åt min man och Aynsley att stiga ur vagnen. Båda lydde tigande. Derpå ställde röfrarne dem midt ibland sig och förde dem bort. Kusken fick befallning att vänta. Alltsammans föreföll mig likt en vild dröm.? Enligt bruket bland röfrarne blefvo de båda fångarne behandlade med all möjlig konsideration, sedan man öfvertygat sig om att de voro i stånd att betala sin lösen. Kapten Manzo, bandets anförare, lät dem draga lott om hvem af dem skulle bli satt i frihet för att anskaffa lösepenningar. Lotten träffade mr Aynsley och mr Moens stannade qvar hos banditerna. Ända till midten af Augusti måste han deltaga i deras farliga äfventyr, ofta utan mat, iklädd gamla utslitna paltor och sofvande i hålor, som voro mera passande för vilda djur än för en vid beqvämligheter van engelsman. Han bevakades strängt både natt och dag, och det var honom omöjligt att fly. Hvarje förbindelse med hans i största ångest sväfvande fru var honom afskuren, undantagandes så tillvida att han fick korrespondera med henne angående lösesumman. För att så fort som möjligt erhålla denna, dikterade röfrarne för honom hans bref, i hvilka hans redan i och för sig obehagliga ställning skildrades ännu värre än den var. En gång stötte röfrarne tillhopa med en afdelning trupper, som blifvit utsänd att förfölja dem. Moens, säsom den störste och starkaste, utsågs af soldaterna företrädesvis till skott-tafla. Påtagligen ansågo de honom för en anförare, helst han i sitt yttre på intet sätt skilde sig från sina vaktare, och det är nära nog ett underverk att han kom derifrån med lifvet. — Ju längre hans fångenskap räkte, desto hårdare blef han behandlad, ty röfrarne voro misslynta öfver lösesummans uteblifvande. Den 27 Juni skref han isin dagbok: Jag hörde i dag till min förskräckelse att kaptenen skrifvit till prefekten i Salerno, att han skall skära af öronen på mig och skicka dem till mina vänner, om han icke före den 5 Juli hade lösesumman i sina händer. Då denna omsider blifvit samlad, uppstod en icke ringa svårighet att tillställa röfrarne densamma, ty soldaterna höllo skarp utkik, och man måste omsorgsfullt undvika al! misstanke att den stackars Moens vänner voro i godt förstånd med soldaterna. Eljest hade fångens lif trots lösesumman icke varit värdt ett skott krut, på sin höjd ett rep. Men som George Sand någonstädes säger: Det kan icke finnas något helvete; ty inom fjorton dagar skulle vi ha vant oss vid klimatet, druckit brorskål med djeflarne och förälskat oss i djefvulens mormor — så vistas man icke flera månader igenom bland röfvare, utan att småningom vänja sig vid det mödosamma lifvet och de vilda kamraterna. Och hr Moens afsked från röfrarne låter oss verkligen tro att han slutligen måtte ha känt sig bättre hemmastadd hos dem än i början. — Innan vi skildes åt, berättar han, tog anzo sjelt upp ett guldmynt och gjorde dessutom en insamling för min räkning bland sitt folk, på det jag, som han uttryckte sig, skulle kunna återvända till Neapel beqvämt och som en gentleman. En af röfrarne vid namn Generoso gaf mig en ring till minne af honom, och i utbyte mot min pennknif gaf han mig sin långa, skarpa dolk, med hvilken han mördat två menniskor. Pasquale, som var mest fiendtligt sinnad mot mig och alltid visat ett starkt begär efter mina öron, kom plötsligen fram till mig och gaf mig ytterligare ett par napoleoner. Efter honom kom Parona, som tvärtom städse egnat mig en kärleksfull omsorg, och ville omfamna mig. Detta var mig dock något för starkt; jag vände bort ansigtet och nöjde mig med att trycka hans hand. — Boken slutår med några reflexioner om hur det sköna landet skulle kunna befrias från sina plågoandar. Bönder och prester, säger Moens, understödja brigantväsendet på allt sätt. Domstolarne äro efterlåtna och soldaterna overksamma. Så länge folkundervisningen icke är bättre, kan man icke hoppas att det onda skail upphöra, — Hertiginnan Bassano gaf i förra veckan en maskeradbal, vid hvilken pressen spelte sin roll. En af de förnäma damerna var nerilifen kostymerad som tidning: hennes klädning af vitt satin var fulltryckt med titlarne ?Figaro, Gazette des Etrangers och Petit-Joummal, och på alla sidor illustrerad med hrr de Villemessants, de Penes och Timethee Trimms porträtter. Hvilken ära! — En teateranekdot från Paris. En liten att RAlickt hada tamligan cträngt kurticgorat an 19.