ifter, som dock i längden skulle komma sborne till godo. Och nu-säger squiren att han måste panta bort en del af godset, och du kan lätt förstå huru det skal! gå honom till hjertat. Han sålde en hel del timmer för att kunna skicka gossarne till akademien, Osborne — ack! en sådan söt, oskyldig gosse han var! Han var arftagaren till geäset, som du vet, och han hade så godt hufvud, sade alla, och han skulle göra oss så mycken heder och få ett stipendium och jag vet icke allt hvad — och hans första examen var lysande, men sedan gick allt om intet — jag vet icke huru. Och det är nästan det värsta. Kanske squiren skref för häftigt til ronom och att detta hindrade allt vidare förtroende. Men han kunde hafva sagt mig allt. Jag tror också att han skulle gjort det, Molly, om han suttit när hos mig, och sett mig i ögonen. Men squiren i sin vrede förbjöd honom att visa sig i hemmet förän han af sina underhållspenningar afbetalat de skulder han ådragit sig. Att betala mer än nio hundrade pund, af två hundrade och femtio pund om året! Och icke få komma hem förr ! Kanske Roger också har skulder. Han hade blott tvåhundrade pund om året, men så var han ju icke äldsta sonen! Squiren har afskedat alla de arbetare som höllo på med de täckta dikena, och jag kan ej sofva då jag tänker fä dem och deras fattiga familjer, som blott ade männens arbete att letva af. Men hvad skola vi göra? Jag har alltid varit sjuklig och har kanske tillåtit mig alltför mycket öfverflöd, men det fanns ju en viss tradition inom familjen, som nästan ålade Oss att ej spara något för att upprätthålla dess glans och för att återfå den landsträcka jag nyss talade om. Ack! Moliy, Osborne var sådant litet sött barn och en så varm