ES tara An SA OT SG SR EA SN SEA EBTESE SENT UTEN nen, men ej lust att läsa och lära Gudslyn ord; den verkar motsatsen, nemligen olustre till Guds ord; ty ju mer de njuta deraf, de-gc sto mer vilja de njuta, och ju mer lusten tillfredsställes, desto mer öppnas förderfvets väg för dem, som skriften talar om, när hon n; säger: de ha vändt sig från sanningen och vändt sig till fabler.? Med anledning af en vacker, liten dikt af Henrik Wergeland,, Smaafuglene paa Juleneget? , heter deti; som följer: det strider alldeles mot den heliga skrift, ty der står ingenstädes, att djuren fått förmåga att tala menniskans tungomål; ejheller kan det bevisas, att fåglarne äro Guds barn och förstå att tala ow Je-1j; sus. Om än fåglarne kunde tala och kalla sig Guds barn, så måste vi säga att det är en osanning, då Guds ord ej tillägger dem en sådan egenskap. Vi kunna äfven spörja, hvem det är som predikat evangelium för fåglarne, efter som de känna Kristus?! Är det den himmelske fadern, så kan ju ej han ; ha lärt dem att ljuga; diktens ord : också; för oss fåglar är en frälsare född? innehålla en osanning?, 0. s. v. 0. 8 v. Detta allt och det myckna i samma stil, man på de sista åren fått höra, kan man ändå skratta åt. Men ett nästan ohyggligt intryck gör det att se fanatismen kasta sig öfver de bästa och renaste menskliga känslor, för att döda dem; när man vill göra det stolta minnet af förfädrens berömliga handlingar och den innerliga kärleken till fosterlandet till en förbrytelse; när det fördömes såsom afgudadyrkan? att med skalden sjunga om, att Fredrelandets dyre Navn? skall klinga i all vår ?Sang og Tale?. Man erinras härvid ovilkorligt om en anmärkning af — såvidt jag mins rätt — Pierre Bayle. Det säkraste medlet, säger han, att göra menniskorna onda, är att ideligen för dem upprepa, att de äro det i grund och botten; dels bli de nemligen till slut öfvertygada f om; att detta verkligen är händelsen, och t handla så derefter, dels komma de på denlg tanken att, då man nu ändtligen skall he: tas vara så förderfvad, så är det ejhellerg värdt att vara bättre än sitt rykte. C När dylika härjningståg företagas på del områden, som hittills ickevarit det religiö-, sas envåldsmakt underlagda, så är det lätt ) förklarligt att de, som försöka att utanför, det religiösas eget område förfäkta en öf-, vertygelse, hvilkens alla detaljer ej full-, ständigt öfverensstämma med den enrådande g majoritetens, bli behandlade efter upprorslagens hela stränghet och att de, när detj, lyckas att få fatt i dem, bränmärkas för tid och evighet. Visserligen kunna ej vi norr-, män smickra oss med att ega patent på detta fenomen; och det är ju något som hvar och en, den der sett sig en smula omkring i historien, måste hafva observerat, att en her-g skande kyrka alltid kännt ett naturligt be l, hof att — herrska, liksom att hon gernalr omfattat hvarje tillfälle att tillfredsställa detta sg behof, vare sig att det skett med eld ockl, svärd eller rätt och slätt med anatemer. , Men den vålsamhet, hvarmed detta behof) på sednare tider skaffat sig luft hos oss, äre väl värd att lägga märke till, då förhållan-!, dena nu drifvits till en ytterlighet, som fö-l4 rebädar en ej aflägsen reaktion, hvilken kan, ske åter å sin sida kommer att sluta medi; lika farliga excesser, som de hvilka vi nujg måste bevittna. i Ända från den tid, då teologie professorn Gisle Johnson för ungefär ett årtionde sedan fann det vara ?en bitter nödvändighet? att förklara, att det var de s. k. grundtvi-, gianerna han åsyftat med sitt yttrande om ; Pnågra som; änskönt de äta kyrkans bröd, , dock begagna sin ställning inom kyrkan till l att undergräfva dess murar, alltsedan denna ) tid har kriget varit i full gång mellan de lj ortodoxt-pietistiska Johnsonianerna och de nämnde grundtvigianerna eller de kyrklige, som de sjelfve benämna sig. Till ringal, u pbyggelse för utanförstående och förvisso lika så litet till utredande af föreställnin-; garne har man från båda sidorna sågodtsom l, oafbrutet utslungat projektiler i form afan-; gifvelser och skällsord, hvilka för öfrigt na-, turligtvis regnat tätast från -dethåll, der; den numeriska öfvervigten befinner sig. Pål, sista tiden ha anfallen mot grundtvigianismen isynnerhet varit riktade mot den sgåkallade sc olkhögskolsnr på Sagatun vidlt Hamar, som ej längesedan upprättades afls två talangfulla, yngre teologie kandidater, 1 Herman Anker — son af den aflidne pen-t ningfursten Peder Anker i Frederikshald —lt och O. Arvesen, af hvilka åtminstone den sednare i det af honom redigerade vecko-lt bladet ?Kirkeligt Folkeblad? uppträdt såsom a stärkt utpreglad grundtvigian. i Det är naturligt, att de religiösa fraktio-f nerna alltid skola söka. att -bemäktiga sigt undervisningen, såsom det enda säkra med-ä let att rätt grundligt inprägla sina åsigterö hos folket; det måste derför väcka stora be-la tänkligheter, att en sådan inrättning somll den nämnda folkhögskolan, hvilken natur-!n ligtvis kommer att bli en centralmissionaanr stalt för Xden grundtvigska upplysningen?,l grundlades midt i en af de rikaste och mest s upplysta tandsdelarne. Det missnöje, somla länge glimmat under askan, frambröt omsi-s der sedan biskopen i Hamar, Folkestad,1I strax före jul vid en fest i skolan vågat!t nedkalla Guds välsignelse öfver lärarne,b öfver deras mödosamma verksamhet och öf-x ver skolan i det hela:? En liten, hal ochlu småleende denuvciation inflöt i Luthersk ii Kirketidendes? spalter, men ledde ej tillltl annat resultat, än att ?Kirkeligt Folkeblad?Db på det mest oblida sätt gaf Kirketidendent en moralisk örfil, hvarpå den gednare vände o den andra kinden till, som ock ofördröjli1 gen fiek mottaga en dylik: Att slagsmålet !1: skulles.afstanna efter denna lilla scen, ärl!s emellertid svårligen att förvänta; snarare kan man säkerligen påräkna, att ännu ofta få höra hur de manhaftiga .duellanternas svärd hvina och hur deras sköldar rassla, Förmodligen skall det dock ännu på en tid ej komma till blodsutgjutelse, hur högt än från de församlade skarorna ropet ljuder: Pkorsföst, korsfäst.? Hofutnämning. Konungen har i går till kammarherre i dess hof utnämnt och förRR FÖ LM PR S dream