l visserligen sker red ?betydlig lättnad? för byggmästarens kassa, men brukas icke kallas vara en arbetsförlust?. Ännu tydligare visar sig denna. förf:s verkliga insigt i grundens otillförlitlighet, då han säger: ?Olägenheten af att sålunda blott 14 af hvarje årsklass kommer att i fredstid vid armåen exerceras, är tydligen den, alt det manskap, som vid krigstillfälle skulle ingå i depöterna, icke kunde så tidigt blifva färdigt, som önskligt och måI hända nödigt vore (märk: önskligt och måhända nödigt !), men ju mera skolorna och skarpskytteföreningarne göra hvad de kunna till afbjelpande (märk: afhjelpande) häraf — och härvid böra biträde och kontro!! från armåns sida (huru är en sådan kontroll miöjlig?) äfven kunna påräknas — desto mindre blifver denna elägenhet(!), och måhända (!) kan den på denna väg så godt som (!) upphäfvas. Dertill skulle hufvudsakligen bidraga, om (!) alla ynglingar från konfirmatione-åldern till bevärings-åldern kunde åläggas (!) och tillhållas att i sådana vapenöfningar under sommaren deltaga.? Huru sväfvande är icke allt detta? Och; hvilken splitter ny beväringeexercis mellan konfirmationsoch beväringsåldern föreslår förf., i de lättaste ordalag, att ålägga alla ynglingar? I en kongl. propositionen har visserligen gjort det törbehåll, att om den medborger) l:ga krigsbildningen icke behörigen bandhafveg eiler de frivilliga. skarpskytteföreningarne icke red fortftardnäde pit owfattas, : beväringens allmänna vapenöfning åter må vidtaga? — men har man väl besivnat den obenägehhet, söm återinförandet af en pu med belåtenhet omfattåd uppoffring skulle möta, då en. gång befrielse derifrån egt rum? Oct är det välbetänkt att på sådana förmodanden grunda orgavisationer; hvilka hafva så stor: värde jnst genom sin beständighet och deref följande medborgerliga vana? En ytterligare vigti slaget att ieinna def. öfning, är den, att ländtstormen vids ortförsvaret mäste förlora ell betydelse dö den icke kan påräkna att alla män stått någon enmärkning mot föroa bevärivger utan tid under fana. Landtförsvarskomittn, som i. genska välgrundadt yttrat att de frivilliga: skarpskytteförsöimgernes medlemmar komma att bilda landtstormens kärna, har vis-! serligen aldrig: föreställt sig att dess -landt! störmsförslag skulle få den brist, att icke! ens minnet af förutvarande vapenöfning skalle kunna hos mängden af densamma vara befintligt. : Ännu ett stort skäl mot de trefjerdedelarnes vapenfrihet I Den oundvikliga ojemnhet i vapenpligt som uppkomme genom i landtförsvarskomitåns förslag, att somliga finge 107 dagars vapenöfning i 4 år och andra -30 under 2 år, huru skulle icke denna stiga till eb kännbar orättvisa om en-minäre del älades 107 dagars öfning och störstå delen ingen? Ett medel finnes att utjemna denna obillighet, genom att betala! den uttagna fjerdedelen väl: Men kostnaden ökus? Ja väl, och denna kostnad bör alldeles icke, såsom man hört någon föreslå, läggas på ko amunen, utan, fågeom förf. i Aftonbladet ganska rixtigt yrkar, läggas på ?de allmänna skatterna?, ty det är en börda som bör dragasaf alla medborgare i mån at deras tillgångar. Det finnes, såsom landtförsvarskomiten obestridligen visat, in-l. tet -godtköps-försvar. Vapenöfningar äro) kostsamma, men de äro också de angelägnasteafalla kostnader för beredande till försvar. De äro oundvikliga och måste utgå. Komiten yttrar i detta ämne följende: ?Förhäållandet är för en stat detsamma somi det enskilda lifvet, att det -alitid faller sig dyrare att. vara fri i eget hem, än avt tjena. Enstat,. liksom en enskild; må hafva valet fritt mellan att med små tillgångar och stora uppoffringar sätta eget bo och njuta friheten i eget hem, eller ock att med mindre bekym. mer ställa sig i tjenst under en annans sty. relse — men, valet en gång gjordt, har ingendera skäl att undra eller klaga öfver de större kostnaderna, ty dessa ligga i sakens natur.? i Förf. framställer äfven det skäl mot hela! beväringens öfning, att vi ej hafva behof af så stor styrka och han talar om ?det chimeriska i stora massor?. Visserligen bör man ej förtvifla med underlägsen styrka, men vaktom oss för den motsatta ytterligheten att underskatta den större styrkans fördelar. Landtförsvarskomiten yttrar härom: ?En annan för små stater försvårande omständighet vid sitt försvar är den, att öfverlägsenheten i antal har större vigt, är l mera afgörande för striden i våra dagar, än förr. Då krigskonsten änvu var outvecklad, kunde stridsskickligheten hos en krigshär vara betydligt större och hans vapen vara betydligt bättre, än hos en annan, och då kunde, under en slor mans ledning, det mindre antalet jemnväga det större. I vår tids europeiska armåer är deremot skickligheten antagligen temligen lika och vapnen på det hela jemngoda. De sanna krigsreglorna äro öfverallt kända och den öfverträffande härförareförmågan står icke afgjordt den svogare till buds. Men äfven de store härförarne hafva alltid, såvidt de kunnat, sökt skaffa sig fördelen af det större antalet, och den störste af dem, hvilken, såsom mästare i konsten, med en tapper och öfvad här minst borde hafva behöft det, gjorde! antalets öfverlägsenhet till sin första regel och vänn derigenom sina tjuguåra förvånande segrar. Vi lefva i massornas tid: De hafva i kriget ett välde, som fosterlandskänsla och sjelfständighetsvilja till någon del kunna motväga, aldrig uppväga, förutom att massor, redan till antal öfverlägsna, kuvna, äfven de, till känslor eldas och ieke alltid äro råa.? Slutligen begagnar jag tillfället att med författaren i Aftonbladet instämma i den anmärkning han gör mot en annan författare i detta blad, som i en följd af föregående artiklar: Frågan om landtförsvaret gifvit åt orden konskription och allmän beväring två alldeles skilda begrepp, då de likväl äro alldeles samma sak och alltid blifvit af militärer så uppfattade. Den sistnämnde författaren säger, att såväl landtföravarskamitån sam dan kungl nrFARNETL