avcvl på MOI I CWCISSONS IOCEP OM POIItuK, statshushållning, journalism etc. ha vi en replik, hvarmed en af hr Petterssons yrkesbröder, den hederlige och genomtreflige K. brukar bli nedtystad af sin vän Jeppe, när han yttrar några förflugenheter, som med ett lifligt snille väl kan hända. K., säger vid sådana tillfällen vännen Jeppe med embetsmyndig ton: skjut igen spjellet! Utan tvifvel. gjorde äfven hr Pettersson väl, om han, då talträngdhetens demon i borgaräg anfäktar honom, läte detta vara sig sagdt. : Ar förnuftets tidehvarf brottsligt efter 7 kap. 1 strafflagen? Detta var den fråga, hvars besvarande i någon mån kunnat minska ministeren De Geers ära af att i politiskt hänseende ha gått i spetsen för sin tid. Lyckligtvis her svaret på den mer än lofligt enfaldiga frågan utfallit nekande. En annan fråga, en fråga af rent lingvistiskt intresse, har i dagarse förekommit i sammanhang med ett tryckfrihetsmål rörande osedligheten i Stockholm. Frågan gällde betydelsen af ordet ?vidi?, som en af jurymännen tecknat på rättens kallelse, och hvilket ord domstolen tolkat så, att den ansåg den kallade dermed ha åtagit sig jurymanskapet; hvilken tolkning förlopRu visade ha varit fullkomligt riktig, Denna ändelse talar för det första fördelaktigt om Stockholms rädhusrätts klassiska språkkunskap och ger oss sedan en föreställning om hvilket koncist språk latinet är, der det enda ordet ?vidis uttrycker så mycket som att ?undertecknad åtager sig det föreslagna jurymanskapet och skall på den för juryns sammanträde bestämda dåg ba äran infinne sig?. Man må säga hvad man vill om det själsmördande latinstudiet i skolorna, detta språk är dock något förmer än — till SSompel hebreiskan, om hvilken en gammal kyrkoherde på landet, talande om sina i ungdomen aflagda lärdomsprof, med from beundran sade: jeg tycker att hebreiskan är ett skönt, ett utomordentligt skönt språk; ty der har hvarje ord sin särskilda betydelse. Vrångare uttydningar kan man råka ut för, än Stockholms rådhusrätts ofvanomtalta af ordet ?vidi?. Jag vet icke om ni hört berättelsen om presten och kronofogden... Det går med mig som med Dinarzede i Tusen och en natt, den ena historien framkallar den andra, för resten ser jag icke något ondt deri, blott en insändare i Allehanda kan förarga sig deröfver.,. Nå, det var då en prost på landet, som med ett ?tibi? brukade dricka sin vän kronofogden till ur toddyglaset mellan tärningarnes dunkande i brädspelsbordet, med hvilket nöje de båda grannarne fördrefvo siva aftnar. Herr assessorn och befallningsmannen, som ej begrep ett ord latin, såg litet flat ut första gången prosten nickade sitt tibi åt honom, men höll sedan god min en tid bortåt, tills ödet, slumpen eller fan iuförde i hons hus en lärd ungherre från Upsala, hvilken blef antagen som informator för det assessorliga småherrskapet, och på sin principals fråga hvad det ordet tibi betydde, och sedan han fått veta af hvem och under hvilka omständigheter det yttrats, med inrdignation förklarade att tibi vore detsamma saom tjuf. Man tänke sig patronens harm! Vid nästa tillfälle de begge vänner-a träffades — det var på ett kalas hos en tredje granne — och då prosten som vanligt höjde sitt glas och ropade tibi, bror assessor?, utbrast denne, arg som bin: jag ger dig fan och din latin? (händelsen är satt i rim af en af våra äldre, mestadels bortglömda poeter): Har du ej läst i Ordspråksboken Att man kan spotta på en sten Tills han blir våt — en vacker en, Du sitter fastnad der på kroken! Men nu till slut i detta lag, För alla dessa hedersmänner, Som alla kallas våra vänner, Förklarar jag publikt i dag: Att är jag krono-tibi, jag, Så är du utan undantag En kyrkotibi i sitt slag Den argaste jag ännu känner. För resten — tibi var din far, Och tibi var din farfars far, Och tibi samteliga slägten, Och tibi blir du all din dar — Säg nu brors tanke om upptäckten! Moralen af fabeln, liksom af ekonomiutskottets sednaste utlåtande, är, att latinläsningen i skolorna icke blott bör fortfara, utan utsträckes åtminstone så till vida, att våra kamerala embetsmän framgent icke måtte löpa fara att förarga sig utan skäl, som den gode assessorn och befallningsmannen härofvan. Bildningen kan för öfrigt vara af många. handa sleg. Här föreligger oss ett bref från Paris, hvari följande detaljer meddelas från mlle Freja Rydbergs vigeelakt, som den 12 dennes firades i Madeleinekyrkan. Brudummen var, som man hört, en hr Vinaty, unge furst Demidoffs förste hndsekreterare och bomme Waffaires. Bland de inbjudna vittnena till högtidligheten fungerade en medlem af svenska ambassaden, hr X, Denne hade funnit för godt och passande att uppträda i grå byxor, ytterrock ceh en dermed öfverensstämmande mindre vårdad foilett, i stället för den vid dylika tillrällen brukliga svarta drägten. Brefskrifvaren skildrar i lifliga uttryck de närvarandes förvåning och harm, och slutar med den anmärkningen att detta uppträdande blott var ett nytt bevis till de många föregående på den öhböflighet och det illa dolda nådiga föräkt, hvarmed vår i Paris residerande ambaesad vid alla möjliga tilllällen bemöter svenskar och norrmän. : I våra diplomaters uppfostran ingår emellertid ett godt stycke af Livius, måhända några sidor af Horatius med; men hvilka frukter för lifvet skulle man väl kunna be gära af dessa herrars klassiska studier, om de ej hemta någte bildande intryck at vi standet i snillets, vettets, hyfsningens och smakens hufvudstad? urry. Rättegängsoch Polissaker. — Bedrägeri i stor skala. En f. dåd. bruksbokhållare, vid namn Svante Giertz, har ifrån ett par härstädes boende grosshandlare tillnarrat sio I sin förra principals namn och genom fal