MUSIK. Den tredje och för denna saison sist abonnementssoirben för kammarmusik bjöd går på idel klassiska verk, hvari enhvar a de tre stora mästarne värdigt representera des. Konserten inleddes med Beethoven: C-moll trio för violin, altviolin och Cello den fjerde och sista i ordningen af dessa sällsynta och egendomliga sammansättnin. gar, som ännu mer inskränka kompositö rens resurser och sätta hans uppfinnings gäåfva på prof. Mozart grundade genren, men hans första trio af detta slag blef — om vi ej missminna oss — äfven den sista, och bland Beethovens fyra torde denna vara den första som offentligt här utförts. Då trenne instrumenter äro så mästerligt behandlade och väl representerade som i denna trio, saknar man emellertid knappast den fjerde stämman. Det mest utmärkta i denna komposition är måhända första Allegron 98 och deri förnämligast andra reprisens början med sitt genomförda musikaliska arbete och sin tilltalande inledning till grundsatsen. Vidare mirke vi det uttrycksfulla, sköna Adagiot i C-dur 44 samt en af dessa scherzo-satser som tyckas hafva varit Beehoven ensam beskärda, och i hvilka han alltid hänför genom sprittande liflighet och originalitet från första tonen till den sista. Haydns F-dur-qvartett är deremot från gammalt bekant för publiken, men återhöres alltid med största intresse för den enkelhet och klarhet som genomgår den, samt för den öfverlägsenhet i stämmornas behandling, som är ett utmärkande drag hos violinqvartetteuvs fader. I det sköna Andantet röjer sig tydligast detta majestätiska herravälde öfver formen. Temat börjar i duo mellan Första violinen och Cellon och qvar tettens inträdande först i midten af andra reprisen är af underbar effekt. I de följande repriserna genomgår temat såväl Andra violinsom violonneell-stämman under det principal-stämman arbetar mestadels med trettiotvåendels noter, till dess densamma ändtligen återtager melodien och i ett rörande pianissimo framhviskar den för sieta gången. MI Neruda och hr Söderman inlade särskild förtjenst genom det sätt hvarpå de skötte sina partier i denna i och för sig beundransvärda afdelning. Kompositionen är som sagdt allom bekant. På samma sätt förhåller det sig med Mozarts qvintett i C-dur, hvars första Allegro är en storartad komposition, deri det pompösa grundmolivet, som ofta upprepas, vexelvis utföres af första violinen och cellon. Deremellan förekomma tjusande melodier, formade under den mest lediga och fina utarbetning af stämmorna, allt i den störste mä starens vanliga skaplynne. Mennetten utmärker sig för intagande enkelhet och Trion i Fdur smeker med oemotståndlig täckhet och retande behag. Glanspunkten är dock andantet, som andas idel melodi, och en meJodi af det svårförgätliga slaget! Den brueaxude Finalen, afslutande värdigt såväl denna underbart sköna och all-klara tonskapelse som äfven den i sin helhet förträffliga konserten, hvilken hos de talrika och tacksamma åhörarne säkerligen lemnade ett djupt intryck både af saknad och längtan.