ningsbåten till strandningsstället. Manskapet var redo härtill, men, likasom om allt hade sammansvurit sig. mot oss, kunde vi ej få slupen flott, hvadan vi med oförrättadt ärende måste återvända. Man kan föreställa sig hvad äfven den känslolösaste måste känna efter så öfver menskliga ansträngningar, hvilka dock hade blifvit fullkomligt fruktlösa. Vi ville gerna bringa hjelp, vi visste hvilket outsägligt qval de arma skeppsbrutna måste utstå, hvilka nu ända sedan måndagen utan värme och utan föda eller hvila nödgats sitta i en klen rå mellan himmel och vatten samt hvarje ögonblick med döden för ögonen. Men vi kunde ej hielpa. På fredagsmorgonen ankommo konsul Steinbönner från norr och konsul Boner från Emden, medförande den glada underrättelsen, att ångbåten från Emden skulle komma och äfven medföra segeltar Ne till hjelp. Hittills hade vi haft utkik på de skeppsbrutna, men från och med stormen föregående dagen hade sjön gått så högt att vi ej kunnat det. Det var en förskräcklig tid för oss alla, hvilken ingen, som upplefvat den, någonsin skall förgäta. Vårt manskap hade så mycket återhemtat sig, att det lördagsmorgonen vid daggryningen kunde bestiga räddningsbäten. Det utgjordes, utom förmannen, af 9 personer. Vattnet var nu något lugnare, men bränningarne gingo ännu mycket häftiga, och som denna gång ha våra juister aldrig förr rott. De räddande segelfartygen begåfvo sig äfvenafoch samtidigt varseblefvo vi ångbåten. Det lyckades räddningsbåtens besättning att först lägga till vid vraket och upptaga 15 menniskor, hvilka omkring kl. 11 på dagen landsattes, en händelse, som hvarken de eller vi skola förgäta. Sedan natten mellan söndagen och måndagen, då strandningen egt rum, hade ej någon föda kommit öfver de olyckligas läppar. Storm, hafsskum och regn hade piskat lem, repen och tågen, med hvilka de fastbunlit sig, hade sårat dem, och slutligen hade den örskräckliga hungern så inställt sig, att många nade utskurit stycken af de dödas fot och giigt uppslukat det. Komna till land nedstörtade le till marken, ej i stånd att visa ett leende eler tacka för sin räddning. Öboerna täflade om utt upptaga de skeppsbrutna hos sig, och genast kickades ett skepp för att hemta läkare och lä-; cemedel. Af de ombord å ångaren befintliga l. ersoner hade 5 passagerare, nemligen en könnan jemte fru från Berlin, tvenne handlande rån Hamburg och Ntirnberg äfvensom en styrnan från Augustenburg samt af besättningen : ndre styrmannen, öfvermaskinisten och tvenne ldare omkommit; deremot blefvo kaptenen och ans fru, en passagerare och 12 man af besärttingen räddade.