UT. LINA Sotar-Murre. CEn liten skizz.) Litet hvar ser med ett visst medlidsam förakt ned på dessa svarta, besynnerliga fi gurer, hvilkas hela lif består i ett uppoc nedstigande genom skorstenspipor, en stän dig umgängelse med alla slags rökfåog sam andra sotiga samhällsförhållanden. Ma hyser i allmänhet en viss motvilja mo svarta gudsbeläten, och sotarens yrke plä gar gemenligen anses så mycket ny pd äl andras, att man äfven på denna grund gern: vill räkna honom till en särskild, förakta pariasklass. Derföre mötes han också ge menligen hvart han kommer af föga vän liga blickar, helst då golfven äro nyskura de, möblerna nyss dammade, de nytvättad gardinerna uppsatta samt allt fint och put sadt. I sådana fall får han på sina höf liga frågor snäsiga svar, oaktadt få äro si artiga som han att de taga af sig skorna förstugan, Sällan ler ett vänligt öga mo honom. Hans svarta mask må dölja de fi naste drag, och hans svarta kolt det bäst hjerta, så blir ändå vestalen vid köksspi seln orörd af hans leende. Föremål för de äldres missaktning och barnens skräck, på hvilka sistnämnda gråten fastnar i halsen då sotaren sticker in genom dörren sitt eben holtzsvarta ansigte, i hvilket ett par ögor länsa så underligt, vandrar han sin tungt ana. Det gifves få Jjuspunkter i hans mörks lif, och den ljusaste af dem torde vara, då ban sitter högst på skorstenskransen, sjungande sin entoniga sång. Då blickar hen stolt omkring sig från sin upphöjda ställ. ning och ler åt alla andra yrkesidkare, som vandra under honom och synas helt små. År han då vid riktigt godt humör, så ställer han sig på hufvudet på skorstenen och ropar ett muntert ?god dag!? åt hela verlden, som förskräckt betraktar huru han på detta sätt leker med faran eller springer, vig som en kalt, utefter takåsen från skorsten till skorsten och tittar ned deri. På taket, omgifven af dessa vänner och amla bekanta, är han i sitt rätta element, helst då solen skiner och himlen är hög och blå. Då erfar äfven han någonting af lifvets poesi, Men då han åter dragit sin lufva öfver ögonen samt börjat sin vandring ned i tartaren igen, försvinner småningom denna poetiska lyftning, och då han slutligen hamnar ner i spiseln, skakande detryande sotet af sig, känner han åter sin ringhet och prisar sin lycka om ej den förnäma vårdarinnan af kastrullerna, hvilken har äran umgås med K. M:ts tygstatsgubbar, välkomnar honom med sopqvasten. Ute på gatan pekar man fingret åt honom, och är han nog olycklig att snudda mot en elegant odågas ljusaste sida, den efter nyaste modet skurna Jjusfärgade paletåen, eller en dams svassande krinolin, kan han vara säker på att få höra samma utrop, hvarmed man afsnäser en hund. Om sommaren är hans drägt så tunn, att alla vindar hafva fritt spelrum derigenom, och om någon gång en flik fattas bak eller fram, kan den naturliga habiten under mycket väl fylla hålen, utan att någon tager anstöt deraf. Ehuru det är mycken skilnad ett komma från en varm skorstenspipa ut i det fria, då termometern visar 3 grader varmt, än då den visar lika många graders kyla, så är hans drägt det oaktadt sällan tjockare om vintern än om sommarn. Men det qvittar honom lika hvilka vindar som blåsa; han är fostrad och härdad i det trägna arbetets mödosamma skola, der han ärt sig umbära och försaka alla lifvets bejvämligheter och njutningar, ja till och med ett leende af en käraste, ty huru månsen flicka vill väl omfamna en sotare åtninstone om hvardagarne. Låtom oss vidare följa den lilla spensliga igurea der, som ilar genom gatorna i sin unna drägt, för alt efter dagens arbete besifva sig till hemmet. Låtom oss gå in ned honom i den mörka kammaren, der