EN ag a a om han ej på annat sätt kunde bevekas att befria det underkufvade Sverge. Då emellertid fälttåget? skall med all makt fullföljas, så bör det ej anses obilligt, alt sedan vi nu utmönstrat några af de vapen dd rr våra motståndare begagnat vi jemväl taga! i skärskådande åtskilliga anspråk, som af dem uppställas. Frågan om menniskans rätvg är väl låvgt ifrån afgjord, meni några fall trodde vi dock att diskussionen borde afstanna, sedan de mest påtagliga erfarenhetsrön ådagalagt hvad som är möjligt eller omöjigt att åstadkomma. Louis Blanc uppställde såsom grundsats att hvarje medborgare hade rätt till arbete; med uppställandet af denna maxim menade han, att staten eller kommunen egde så ordna, att hvarje arbetslös blott behöfde anmäla sig för att genast erhålla passande arbete. För att för tillfället förverkliga denna tänke inrättades nationalverkstäderna i Paris och för att gifva den en för alla tider användbar form nedsattes en komite, som skulle utreda frågan och åstadkomma ett för ändamålet lämpligt lagförslag. Denna komit spillde lika mycken tid, papper och bläck på den olösbara frågan, som D. A. gjort hos oss för att visa, att ettskyddssystem skulle kunna åstadkommas af den beskaffenhet, att alla blefvo skyddade. Nåfon rätt till arbete finnes icke och bör ej innas, ty derigenom skulle en stor likgiltighet bland menniskorna inträda; vi förbigå nu alldelesden obillighet, som skulle ligga deruti, att arbetaren egde rätt att få arbete när han så önskade, men jemväl rätt att öfvergifva arbetet ofullbordadt, när det honom så behagade. Vi fästa oss hufvudsakligen vid att just den omtanka, som manar menniskan att förbättra sin ställning, skulle falla i dvala, och antalet af dem, som icke ega något slag af konstfärdighet utan blott sin muskelkraft, skulle ofelbart blifva större än förut. Dessutom tro vi intet land rikt nog att för längre tid tillämpa en sådan grundsats äfven om det kan finnas länder, som efter ett stort krig eller en stor revolution anse sig böra högst betydligt utvidea de allmänna arbetena intilldess förhållandena återtagit sin naturliga jemna gång. Närmast Louis Blancs tanke, att en hvar egde rätt till arbete, ligger våra protektionisters förmenande, att de böra tillförsäkras ett högt pris för sitt arbete. Men om man ej genom markegångstaxa kan tillförsäkra hvarje person att för sitt dagsverke erhålla en viss minimi-aflöning, så är det obilligt begärdt att man genom tulltaxa skall söka tillförsäkra vissa fabrikanter ett enligt deras åsigt passande pris för den tillverkning de kunna åstadkomma, då dessutom ganska många andra fabrikanter inom landet få reda : sig bäst de gitta, utan att vädja tilll statsmakternas hjertuupenhet och utan att framhålla såsom bevekande anledning sina mänga arbetare. Rätten till hög arbetslön är sålunda lika ohållbar som rätten till arbete: beggedera böra ytterst bero af detl fria aftalet. En annan rättighet på hvilken protektionisterna göra anspråk är lika orimlig som rätven att erhålla höga priser. Vi mena Plånerätten?. D. A. yttrar att ?de industriidkare, som skola följa rådet att förbätt. ra sina arbetsmetoder, finna nog detsamma mycket godt blott de kunde få anvisning hvar kapitaler finnas att få disponera ä för detta goda ändamål. Det är ej första ången, som vi ifrån det hället hört anpå diverse fabrikater; men sällan hafva vi sett en framställning som eå mycket påminner om det tillförene i bankreglementet ofta förekommande uttrycket ?lånerätt?, som det nu af oss citerade. Hvar fi välde förebe re män, som egnat sin omtanka och sitt arbete åt så beskaffade näringar, hvilka icke åtnjuta något skydd, nödigt rörelsekapital? Bör icke återigen detta bero på det fria aftalet och hur kan man billigtvis göra anspråk på-att den ene medborgaren, som måhända väfver siden eller kläde, skall ega företrädesrättigheter framför den andre lika gode medborgaren, som gjuter grytor eller smider plogbillar? Vid lugn och mogen ompröfning skall ordet lånerätt? befinnas innefatta icke allenast en orimlighet i sig sjelf, ut:n en obillighet mot det ofantliga ertalet som aldrig kan komma i proportionelt åtnjutande af en dylik rättighet. Väl hafva vi sett, ?att landets ekonomiska välstånd? skulle vara beroende af moderata tullsatser i den mening att dylika skulle . leda till allmän ruin, men ingenstädes hafva vi kunnat uppleta med hvad rätt vissa fabrikanter kunde begära att få sig tillförsäkrade antingen höga priser på sina alster, eller tillräckligt, förmodligen billigt, kapital, för att drifva sin näring. Ju färre personer, som -genom undantagslagstiftning blifva satta i tillfälle, att med god profit använda dyra penningkapitaler, ju mera tillräckligt och billigare blir ledigt penningkapital i allmänhet. Om således ledigt nningkapital är knappt här i landet till följa af stor företagsamhet, så saknas allt skäl att rikta denna åt sådane näringsgrenar, . hvilka icke utan konsumenternas synnerliga betungande kunna med fördel hos oss drifvas. Detta kan visserligen motsägas, men icke med något hopp om framgång bestridas. Slutligen vilja vi inlägga en protest emot de yttranden, som förekommit i riksstånden och protektionisttidningen i den syftning, att lagsökningar, utmätningar och kon1 kurser skulle tillväxa i antal såvida ej franska traktaten förkastades. Det är mycket möjligt att dessa beklagliga tilldragelser icke allenast fortgå utan tyvärr tillväxa både i antal och omfång; men förbållandet hade icke förändrats derigenom att franska traktaten förkastats, ty orsakerna till lagsökningar, utmätningar och konkurser äro helt andra än några förändrade tullsatser. Vi bafva många gånger fästat uppmärksamhet på skilnaden emellan pris och värde, och hufvudorsaken till mången landtbrukares iråkade förlägenhet ligger deruti, att han inköpt fast egendom till gångbart pris utan att så noga beräkna värdet, hvilket uteslutande beror af afkastningen. Må således protektionisterna behålla i godt minne, ras bristen på kapitaler? såsom ett bland ; skälen för bibehållandet af höga tullsatser 1