erhållas, om ock då en ökad tila sätter sådant värde på kolen, att deras sorgfälligarebe: redande ger lön för möda Om kolen levererade å fö! ingsplats, icke öfver 2 mil från tillverkningsstället i allmänhet kunna antagas i arbete och forlön böra, per medium, kosta tillverkaren 6 rdr för storstig, och hvarvid också arbetet kan anses fullt nöjaktigt betaldt, så skulle, vid ett pris af 11 rdr, beredas tillverkaren en nettovinst af 5 rdr eller för hela Brovingen en fördel af rdr 462,375. Med ett så ant förbättradt hushållningssätt kan åkerbruket RR i bredd framdrifvas och jag hemställe till hr N. och till hvar och en annan, som möj: ligen kan hafva intresserat sig för vår diskussion, huruvida det är möjligt uppge någon annan in dustri, som ligger så nära till hands, att ge af. kastning någotnär till lika mått, allrahelst då man erindrar, att arbetet särskildt ansetts väl godtgjordt med rdr 554,850. I det nu yttrade har antagits, att afverkningen vore sådan, den af hr N. befunnits. Kunde man tänka på att återföra den till ett mera normalt förhållande relativt till skogskapitalet, så skulle detta naturligtvis underlättas derigenom, att man beredt utväg, att göra den mindre skogsafkastningen mera nyttig och mera förslående. Icke har Jag tilltrott mig förmågan att genom uppställande af förestående siffror verkligen kunna säkert beräkna vidden af de fördelar, som böra på detta sätt kunna uppstå, men åtminstone hoppas jag, att man deraf skall inse den riktning, hvari bemödandena att förbättra norra Wermlands ställning böra styras, så att en gång den dag må gry, då provinsen ej mera behöfde sända bort sina söner, för att på aflägsna håll förtjena sitt bröd. Hr Norrby återkommer ofta till talet om öfverafverkningen, hvarvid han likväl ej synes tänka på huru densamma på ett verkställbart sätt skall unna förebyggas utan vill han deremot hafva slut på densamma genom ?strängt förbud mot skogarnas devastation? I ag förstår ej hvarför hr N. hela vägen igenom håller efter mig, såsom skulle jag hafva bestridt förhållandet att skogarne öfverafverkades. Detta är emellertid en orättvisa? emot mig, hvartill orsaken naturligtvis endast kan gissas. Tvärt emot mina uttryckliga ord, tillvites jag att yrka på öfverafverkning, derför att jag brukat uttrycket vidgad afsättning af kol, hvarmed jag velat endast framhålla möjligheten för koltillverkaren, att ej behöfva sälja blott till en enda i hans grannskap boende bruksegare, utan kunde påräkna köpare äfven på mera aflägse håll. Orsaken till bristen på köpekol har icke varit den, att de icke funnits, utan fastmera den att koltillverkarne icke velat sälja dem så billigt, som bruksegaren önskat, helst denne sednare egde den lyckliga utvägen, att begagna stenkol för en del af arbetet vid sin jerntillverkning och hvilKL också i vissa fall bättre bedrifves med stenolen. För öfrigt behöfver man ej frukta, att hvarken stenkolen eller bränntorf, som numera synes få lämpligt och ledigt användande genom hr Lundins nya ugnsuppfinning, skola göra träkolen mindre eftersökta. Tvärtom, de kunna då visserligen bättre förslå för de tillverkningar, der de mest äro af värde och der de bäst kunna betalas, såsom tör tackjernstillverkning och för smältjernsberedning och skola :sannolikt då i sinom tid föranleda anläggning af mera koncentrerade tillverkningar, hvarför malmtillgångarne i Filipstads och Nora -Bergslager lemna mer än tillräckligt material. Min anspråkslösa åsigt är emellertid, att man endast af staten och af den välbehållne godsegaren kan vänta, att skogen skall bli vårdad intill den ålder, dä han är fullmogen och då han afkastar virke af relativt högsta värde och i största mängd. Den fattige skogsegaren deremot behöfver hastigare omsättning af sitt kapital, och vill ej vänta t. ex. 120 år, för att få god timmerskog, utan fäller hellre vid 60 år och får sedan detta kapital nära 33 (trettiotre) fönger förökadt genom ränta på ränta efter 60, då han Anyo får en ny skörd, hvarmed behållningen ytterligare tillökes. Men ehuru hvarje skogshushållare måste erkänna att förhållanden kunna inträffa, som rättfärdiga s. k. ?devastation. (hvilket uttryck dock alltid behåller en 2 reg sväfvande mening) och ehuru den således aldrig lärer kunna förbjudas, så anser jag likväl, att den, som efter gjord afbrukning af sin skog, icke vårdar sig om markens öfverklädande af ny skogsväxt, dermed ådaalägger att han ej kan vårda gods sitt?, och erföre, åtminstone i detta fall, behöfver förmynlare. Våra norska grannar sägas vara belåtna med den lagstiftning i sådan väg som de antagit. G. Ekman.