STOCKHOLM den 19 Febr. f 1 Från en utmärkt militär ha vi mottagit : en insänd artikel, till bemötande af våra uppsatser rörande frågan om landtförsvaret.! i införa densamma här nedan, förbehål-! lande oss att ofördröjligen till ämnet åter-: komma: Till Redaktionen af Aftonbladet. ; I Aftonbladet för den 19 Januari inne-. varande år börjas en serie artiklar rörande fråga om landtförsvarets ordnande. Som denna frågas slutliga lösning icke kan ske utan. beväringsfrågans afgörande, har insändaren . hufvudsakligen fästat sig vid denna sednare. Ehuru på förhand uttalamde den glädje, hvarje militär bör känna, öfver att se vår offentliga press hofsamt behandla de vigtiga angelägenheter, som röra landets försvar, och derigenom vända den tänkande allmänhetens uppmärkeamhet åt dessa angelägenheter, finner sig dock ins:n nödsakad att bestrida de oriktiga föreställningar, som på sådant sätt kunna bibringas dem, hvilka icke tillhöra det egentliga militäryrket. När beväringsinrättningen infördes i Sverge, skedde detta under en tid då än.u det olyckliga landtvärnet af år 1809 stod ihvars mans minne, och var tvifvelsutan detta faktum en af de väsentligaste anledningar till det missnöje, som spred sig så allmänt öfver landet, men synnerligast gaf sig luft i Skåne och på några andra ställen. Farhågorna att ånyo se landets söner illa vårdade böra väl ändock nu vara aflägsnade, då enhvar har sig bekant den omsorg om manskapets välbetinnande, som i våra dagar utgör en oåterkallelig pligt för officeren, deua menskliga behandling soldaten numera röner, och huru just detta har höjt hans moraliska egenskaper, hans sjelfvärde och andras aktning för krigarebanan. Denna sträfvan att höja soldatens individualitet utgör armorganisatörens hörnsten; sjelfva taktikens. modernaste rörelser grunda sig härpå; följaktligen är någon återgång bäruti icke möjlig, utan tvärtom måste denna individuella daning allt mer och mer pådrifvas och fulländas. Förf:n till Aftonbladsartikeln anmärker, att beväringsmanskapet ej blifvit nog införlifvadt med stammen och anför lägret å Axevalla 1849 såsom ett bland de få tillfällen då sådant skett. Härutiligger dock ett stort misstag, och jag skall söka utveckla detta påstående. .. Sjelf deltagande i nämnda 7storläger? och med nyfikenhetens hela uppmärksamhet åseende denna sammanblandnings resultat, blef jag ganska vemodigt stämd när jag fann den stackars beväringsynglingen kunna så litet. Han fick ej en gång lös ammunition till sitt gevär, han kunde aldrig deltaga i tiraljöretriden. De bataljoner, som egde den största beväringsprocenten stodo alltid i djupa kolonner, emedan detta var enda sättet att sammanhålla dem. Med ett ord, som knekt och som svensk blef jag nedslagen öfver att man så länge låtit Sverges; befolkning tro, att den egde en institution, på hvilken den kunde bygga sjelfbestånd, ära och frihet och som i farans stund skulle visa sig så oduglig, att den icke utan våda kunde användas. Med hopp och tillförsigt om bättre tider motsågs af oss, officerare, den 2-åriga beväringsöfningens antagande. Detta var tillfredsställande både med afseende på den större öfningen och på representationens benägenhet att gifva medel till armåns daning och utveckling. Sedan den tiden har beväringsmanskapet alla år under regementenas möten varit de sista dagarne till omkring 45 Z blandad med stamtruppen, och har man derunder visserligen funnit, huru lätt den svenske ynglingen kan bildas till krigare, men på samma gång huru mycket som ännu fattas honom i nödig lärdom, för att blifva soldat, enligtsputidens fordringar, och kunna ingå i ledet. Aftonblads-förf:n fäster sig vid den omständigheten, att blott en del af beväringsmanskapet blifvit införlifvad med stammen. Detta har sin enkla grund deruti, att man ej vill försvåra rörelserna genom för stora bataljoner, och att man ej kan manövrera med så stor styrka, i synnerhet då den ökas med knappast halfbildade individer. Det är eåledes just den anmärkta omständigheten, det är det stora antalet af beväringsynglinEn som hos insigtsfulle militärer väckt tanen på att i fredstid öfva blott en del deraf, på samma gång som betraktandet af den ekonomiska sidan leder till samma resultat, i förening med svårigheten (för att ej tala om kostnaden) för oss att öka stamregementenas antal. Att officerare, som uteslutande se på sitt yrke, önska upprättandet af nya regementen, nya platser, hvarigenom fördelar bereddes dem och kamrater, är helt naturligt, och att vi ega brist på officerare vid våra nuvarande stamregementen kan af ingen bestridas. Men vill man hafva en stor arm, så måste man vilja medlen för dess bestånd, d. v. s. uppoffring ef tid och penningar. För min del tror jag, att en stat sådan som Sverge bör låta sig varnas af fabeln om grodan, som sprack när hon ville blåsa opp sig till en oxe. Läåtom oss derföre tillse huru vi ekola kunna erhålla en mindre, men god armå! Förenom alla dis nibla tillgångar för detta ändamål! Görom en organisation, som tillåter att hålla denna armå fulltalig, och finner nationen att den kan blifva större, så låtom denna organisation göras sådan, att den kan svälla utan att sönderfalla. Elit-systemet är en ny inrättning och kan ej ännu visa stora frukter. Många af de antagne eliterne stå ännu qvar vid armåen, och annat än godt har, mig veterligen, ej om dem afhörts. . Emellertid lärer en betydlig summa (flera hundra tusen rdr), uppkommen genom vapenfrihetsafgifter, finnas att tillgå. Dessa medel kunna vid den nya organisationen komma till nytta och hafva äfven ingått i beräkningarne för dess genomförande. — En af de väsendtligaste orsaker, som förhindrat elit-systemets utveckling, är den rättighet, de frivillige skarpskyttarne erhållit, att icke behöfva deltaga i bevärinosöfningarne. så framt de sjelfve