dantagandes de i Kristiania, Bergen och Throndbjem — förenade lärda och realskolor, hvilkas undervisning under. de första två åren är för alla lärjungarne gemensam; men derpå delar sig i två sidoordnade linier: latinskolan och realskolan. Men: det är blott den förra, som förbereder till aniversitetet, medan deremot den sednare har till syfte att dels förbereda till inträde i specialskolor (såsom krigsskolan), delsmed: dela nödig underbyggnad åt dem som vilja omedelbart ur skolan inträda i en praktisk verksamhet, hvilken kräfver en högre bildning än folkskolan kan meddela. Samtlige det norska universitetets slumner ega således från skolan en elementär s. k. klassisk bildning, hvilken utgör ett vilkor för alla akademiska examioa af hvad slag de vara må. Genom den föreslagna förändringen vill motionären så till vida inskränka den 8. k. klassicitetens öfvermakt, att blifvande jurister, läkare, bergsvetenskapsmän och realskollärare hädanefter skulle befrias från studiet af döda språk och genast efter aflägar af ofvanbeskrilna pröfning få, med förbigående af anden examen? (examenl. filosoficum), skrida till sina speciella fackstudier. Vi tro att några utdrag ur motiverna till motionärens förslag skola läsas med intresse. Motionären erinrar. om att hans förslag afser att återinföra ett tillstånd, som egde rum ännu för tjugo år sedan och som då visade sig tillfredsställande. Då fanns en preliminärexamen utan latin och grekiska, som öppnade tillträde till embetsstudierna. Enligt medicinska fakultetens tillstyrkan föreslogs redan 1833 att, för hvad angick denna fakultet, afskaffa nämnda examen och göra latinskolan samt examen artium till nödvändiga förberedelser för det medicinska studiet; förslaget förkastades den gången, men 1845 blef det fullständigt genomfördt och preliminärexamen helt och hållet afskaffad, nvarefter genomgående af latinskolan, af examen artium och ?anden examen? blifvit randiga vilkor för alla grenar af embetsstudiet.. Bland dem, som afstyrkte förändringen, var L. Kr.. Daa, som framhöll att statens uniforma reglor för embetsoch allmänbildning ej passa för olika individualteter, och att preliminärexamen förskaffat staten många utmärkt dugliga tjenstemöän, samt varnade mot faran att strängt afsöndra den lärda bildningen och folket, mellan hvilka en öfvergångsform, sådan det gamla systemet framkallat , vore särdeles önsklig. Denva varning — fortfar motionären — har sedan visat sig grundad. En vidklyfta finnes mellan de klassiskt bildade och folket, en bildningens aristokrati har ställt sig hämmande i vägen för utbredning af en sund och naturlig upplysning, skolväsendet har till sitt förderf fallit fu!lständigt i klassicitetens händer. Den insigten arbetar sig mer och mer fram, att latinskolan meddelar en upplysning af främmande beskaffenhet, och att det är onaturligt att låta latin och grekiska lägga perna den uppväxande gossens mesta tid och bästa krafter. Inskrifningen i latiaskolån är för barnet begynnelsen af en 8 å 10 års utländsk resa, så besvärlig, så öfverväldigande för de unga och späda krafterna, så anlagd på att för det fräömmandes räkning upptaga och fängsla barnatankens och det unga Hjertats föreställningar och känslor, och med så få och fattiga påminnelser om hemmets — landets liksom folkets — natur, att studenten, när han efter denna mödosamma klassiska emigration kommer tilbaka till fosterländsk rund igen, näppeligen någonsin merän till fälften lyckas återfiona sitt hemland och sitt modersmål, och att han sedermera under hela sitt lif i större eller mindre mån kommer att förblifva en främling i förhållande till det folk, till hvars anförare han skulle höra i striden för vinnande af sannt fosterländsk; äkta nordisk Npplysning och bildning. Vår egen till innehåll och språk rika forolitteratur åsidosättes för denna främmande klassicitet, och studiet af den sednare har urartat till den mördande formalism, som gör latinska grammatikan till den lärda skolans konung. Århundrade efter århundrade har denna famösa bok i de högre skolorna varit undervisningens gamla och nya testamente; dess oförlikneliga skatt af reglor och undantag har med arfsynden gått från slägte till slägte, från den ena generationen af ungdom till den andra, och medan tiden växte i år och förlängdes, växte boken på både längd och bredd och ökades i reglornas och undantagens mångfald. Detta påstående, att det är de klassiska litteraturernas skal, som bör tuggas, och ej deras kärna, som bör njutas, har också ledt derhän, att den unge studenten som oftast genomgått den I år långa kursen i latinskolan utan att vinna synnerligen större eller grundligare insigt i den klassiska forntidens anda och-lit och ide greI kiska och romerska folkens historia, än den en stackars lekman något så när kan förvärfva genom att läsa dithörande band af Beckers verldshistoria, Wilsters öfversättning af Horner och de öfriga öfversättningar af klassiska verk, som den dansk-norska litteraturen eger. Att han i alla fallj får en mera omfattande skolbildning, än andra skolor kunna erbjuda, må gerna medgifvas; men dervid må erinras om, att han kunnat nå denna bildning: i samma eller I högre mätt, om han ej befattat sig med latin och grekiska, att undervisningen i dessa I fack oeddolnt åt hans bildning en främmande samt för hans lif och verksamhet såsom norsk embetsman onaturlig riktning, att de röfvat tid från de fack, som kunnat medföra en vida sannare measklig bildning, att! de gagnlöst fördubblat skoltiden, höjt kostnaderna till dubbla beloppet och slutligen att de, såsom upptagande halfva undervis-F ningstiden och u:görande skolans mest tyngande ämnen, till den grad splittra och öf-, veranstränga lärjungens krater, att henl, också af det skälet utan motsvarandexresultat och dertill vanligen sandligen och: kroppsligen försvagad lemnsr denna utow-l. ordentligt vidlyftiga och iså väsentliga hän-. BARNEN SA FU RE AN AV KN a DE RN