vetnanRae yttrat slapp genast, Cljest smallct act ögonblickligen, hvarpå han, i förmodan att den djerfve landsvägsriddaren ville röfva posten, strax derefter afskjöt sin pistol, laddad med hagel af n:r 10, på honom, dervid han föll till marken, och af hvilket skott hästen blef något skrämd, så att han ilade skyndsamt framåt, och att tvenne personer sprungit efter, men att de icke lyckats upphinna honom. B. anmärkte, att han tvenne nger förut, våren och hösten 1864, blifvit öfverfallen i samma skog, men alltid genom rådighet och sinnesnärvaro lyckats rädda sig. Den tilltalade, Gustaf Johansson, icke iklädd fångdrägt, en stor, reslig man, cirka 36 år gammal, och med ett icke ofördelaktigt utseende, men med ett trotsigt drag kring munnen, tillsades derefter att afgifva sin berättelse, dervid han till sitt försvar genmälde, att han nämnda dag i sällskap med flera andra bekanta bivistat torgdagen i Undenäs, dervid han druckit rätt bastant; att han fram få eftermiddagen anländt till Carlslund, der han än ytterligare med öl påökat sitt rus, och att han väntat på en god vän, som skulle fara der förbi, och af hvilken han fått löfte få åka med hem till sitt; men att, då denne icke hörts af, han i tvenne bekantas sällskaj styrt kosan åt hemleden, och då de kommit p andra sidan Brudgumsliden de stannat och språkat något litet, och att derunder en åkande kommit, hvarvid han gått några alnar framåt på väen och, troende att det var den väntade bente, med hvilken han skulle få åka, högg fast i tygeln, hvarvid han oförmodadt träffades af ett skott i högra höften, så att han raglade åtsidan mot en strax derbredvid stående gärdesgård. Okunnig, hvarifrån skottet kom, såsom berusad af starka drycker, och icke anande, att det var posten, han nu hindrade (?), hade han litet derefter, glömmande sin erhållna blessyr och förargad öfver att så halva behandlats, tagit en gärdesgårdsstör och med den rappat på sina fölJeslagare (troligen en dikt) med befallning till dem, att säga hvem det var af dem, som skjöt på, honom. Först andra dagen, då länsman risman höll Polisnandereukning om postvåldet, hade han till sin ledsnad fått höra, att det var posten han i fyllan och villan ofredat. Han tilllade derefter med en sorglig min, att doktorn utplockat 15 hagel ur sidan på honom, men att han nu var fullkomligt återställd. Tillfrågad af domaren, om han ej kunde märka, att det var posten han ofredade och hindrade, svarade han, att mörkret hindrade honom ifrån att se det, och att han dessutom trodde att den åkande var den bekante, på hvilken han väntade. Domaren gjorde honom uppmärksam på, att det icke går an att uppehåla, hindra eller anfalla posten, och att postiljonen måste till sista bloddroppan försvara posten. Den tilltalade urskuldade sig dermed, att han icke hörde Bengtsson blåsa i sitt horn eller på annat sätt signalera att han förde posten, och att han dessutom icke hört hvad B. tillsagt honom om. Uppmanad af domaren att tala sanning, vidblef han envist sin afgifna berättelse. Fem af allmänna åklagaren, länsman Brisman, inkallade vittnen blefvo nu hörda, hvilka dock enstämmigt förnekade, det Gustaf Johansson haft något uppsåt att röfva posten eller ens yttrat den ringaste tanke för dem derom, att Gustaf varit full och en stund efteråt, sedan han träffats af skottet, trott två af dem hafva föröfvat dådet, hvarföre han, upptänd af vrede, med en stör pryglat på dem, äfvensom att de (två af vittnena hade sutit i ett landsvägsdike, ej långt från skådeplatsen och supit) aldrig kunnat förstå att det var posten, oaktadt några vittnade att det var stjernklart om qvällen.. Skjutspojken, en 18-årig yngling med ett slugt och illparrigt utseende, hade, besynnerligt nog, icke hört B. säga: Det får ingen åka med posten, ej heller att B. två gånger varnat honom, emedan, som han sade, Bengtsson talar så fort, att han icke förstår honom. Allmänna åklagaren yrkade ansvar å Gustaf Johansson för det han ofredat posten och för det han varit öfverlastad af starka drycker. Ingen häktning kom i fråga, utan får Johansson vistas på fri fot. Han är känd som en väldig slagskämpe, men har rykte om sig att vara en hederlig karl samt befinner sig i goda ekonomiska förhållanden. Utslag i detta på sätt och vis märkliga. postmål kommer att afkunnas vid nästa papperslösen. Ransakningen räckte i fyra timmar och sessionssalen var så öfverfull af åhörare, att en del måste utföras. — Wadstena d. 31 Jan. Tisdagen d. 23 på aftonen ankom från Askersundshållet en tarfligt klädd mansperson vandrande till en gård i Gärdskalleby, Westra Ny socken, och pegärde natthärberge, hvilket anvisades honom i drängstugan. Omkring midnattstid, då drängarne tycktes sofva som bäst, uppsteg vår man och började i tysthet förse sig med hvarjehanda deras tillhörigheter, nemligen 2 par strumpor, 2 parstöflor, bland hvilka han i mörkret pådrog en af hvartdera paret och tog de andra i handen, 1 skjorta, 1 alsduk, 1 väst och utanpå det öfriga 1 pelsfodrad rock, hvarjemte han i fickafi stoppade ett silfverur. Sålunda utrustad smög han till dörren och försvann. Dörrens gnisslande väckte emellertid en af drängarne, som tände upp ljus och snart upptäckte vandrarens afvikande och plundringen. Sedan husbonden blifvit underrättad, utsändes genast drängarne åkande åt både Råå gästgifvaregård och Motala. Tjufven hade till en hörjan vikit från vägen, så att han omfors af de åkande. men styrde dock kosan till Motala köping, der han just vid sitt inträde feps af 2 bland drängarne, som här anlitat po1 is och jemte dessa ställt sig i håll. Stöflorna, som han bar i handen, och skjortan hade han tappat under vägen. Mannen befanns efter anställdt förhör vara Johan Wilhelm Carlsson från Kalmar, hvilken för ett par månader sedan blifvit frigifven från Malmö fästning, der han utstått 3 års fängelsestraff för andra resans stöld. Sina rätta betyg hade han förstört och i stället skrifvit sig andra under namnet Gustaf Larsson, hade sedermera strukit uppåt landet till Carlsborg, för att blifva antagen såsom frivillig vid kronoarbetskåren, men vid ditkomsten ångrat sig och fortsatt vandringen öfver Askersund tills han nu råkade fast och troligen får sin förra önskan i något strängare form uppfylld.