den här ofvan omnämnda kopparflaskan i Höglunds bostad. Nämnde flaska, upphemfad. irälten, blef nu förevisad, och intygade Pettersson, att den flaska, som blifvit funnen i mangelboden och nu uppvisades i rätten, vore till form och utseende fullkomligt lika med den, som han sett i vedboden. Höglund, nu tillspord om nämnda omständighet, nekade att ega någon vetskap om hvem som hemtat fotogån i nämnda flaska, slagit densamma i brunnen och sannolikt äfven öfver den antända veden, samt slutligen insatt flaskan i mangelboden. Han påstod sig ej ha varit inne i denna sedan förliden höst. Handelsbokhållaren Gren, hvilken också var en af de första som anlände till brandstället, hade, då han inkom på gården, genom springorna magasinsdörren varsnat att eld fanns derinne. ill den yngre Höglund, som i detta ögonblick kom gående öfver gården, hade Gren ropat, att Höglund skulle skaffa rätt på nyckeln till magasinet, hvilket var låst, men dertill hade Höglund genmält, att han ej visste hvar nyckeln fanns, samt aflägsnat sig utan att vidare synas till på en lång stund. ed biträde af tillstädeskomna personer hade Gren uppryckt dörren. Inkommen i magasinet observerade han att det lågade ur en pyte, som stod under tappen på en tjärtunna. pytsen, som var half af tjära, funnos några sönderhuggna vedträd nedstuckna, och flammade elden ur pytsen redan upp ett godt stycke på tjärtunnan, som, om faran icke varsnats så hastigt, äfven skulle antändts. Men utom detta af mordbrandsanstiftaren gjorda arrangement, för att få branden i gång, hade han till yttermera visso ställt en annan tjärtunna tätt bredvid den förra samt slutligen slagit upp 8 å 10 1 smör på en botten, som han ställt bredvid de andra brännbara ämnena. Ått smörets uppslående på nämnda botten ur det kärl, hvari det förut legat, ej varit tillfälligt, framgick temligen tydligt af Grens vittnesmål. Tvenne andra vittnen Åberg och Janson, som hördes, hade ingenting af vigt att förmäla. Krogföreståndaren Danielsson berättade, att han, som en stund efter brandens utbrott och fedan elden i ma; a blifvit åläckt, hade anommit till brandstället, u tt på magasinsvinden, der han funnit 10 PE ämbar stående, hvilka han nedkastat. Denna omständighet talar ytterligare mot den yngre Höglund, hvilken under ropet vid eldsvådans första utbrott på hinkar och ämbar att hemta vatten i, ej ntlemnade de af Danielsson påträffade ämbar eller ens tillkännagaf att de funnos att tillgå. Höglund härom tillfrågad, påstod att han ej ermrat sig att de funmts å magasinsvinden. Samma vittne berättade, att Höglund den yngre, då vittnet sammanträffat med honom moronen efter eldsvådan, yttrat: Jo, det är vackert det här; eld anlagd på tre ställen i gården; det har man att tacka fulla drängar för.? Vittnet hade omtalt detta yttrande för drängen Lundberg, som blifvit förargad och svarat: Vet han inte hut, vill han skylla på sina drängar, så skall han få se på annat.? Lundberg nu hörd öfver detta yttrande kunde ej bestrida, att han möjligen utlåtit sig på nämnde sätt. id ett föregående förhör hade en dräng Olsson berättat, att Höglund, då man ropade på brandredskap, med flit sönderbrutit s en till en handspruta, för att göra denna obrukbar. Detta bestriddes då af Höglund, som nu åberopade ett vittne, skomakeriarbetaren Jon Mattsson, hvilken påstod, att sprutstocken gått af, då Höglund skulle sätta den i sprutan, och sade sig Mattsson icke hafva sett Höglund vidtaga någon åtgärd med stocken, som gaf honom anledning antaga, att dess afbrytande skett med flit. En mängd dylika omständigheter, såsom de härofvan relaterade, hvartill kommer, att det vanliga låset för magasinsdörren före mordbrandsanläggningen blifvit utbytt mot ett annat, med hänseende hvartill den yngre Höglunds uppgifter äfven äro sväfvande, liksom den af alla vittnen intygade likgiltighet han visade vid släckningen stärka de mot honom fattade misstankarne. Fadren har visserligen tagit hela brottet på sig ensam och såmedelst sökt rädda sonen, men har genom att undandraga sig rättvisan, i det han, såsom man förmodar sjelf afhändt sig lifvet, beröfvat denne sednare tillfälle att få sin oskuld lagd i dagen, om den mot honom nu väckta misstanken om delaktighet i brottet skulle vara ogrundad. Såsom i ett föregående referat öfver detta mål blifvit nämdt, har den yngre Höglund under det han hållits häktad blifvit försatt i konkurstillstånd. Hans, liksom fadrens ekonomiska ställning, lärer dock ha visat sig vara sådan, att mer än full tillgång till deras skulders betäckande finnes, hvarföre motivet till brottet ej kan tillskrifvas en förtviflad affärsställning, utan slem vinning af några tusen riksdaler, för hvilket begärs tillfredställande mordbrands-anstiftarne ej skytt att bringa sig sjelfva, utan äfven sina egna familjer i olycka och elände. Såsom bekant hade den äldre Höglund hustru och barn, och den yngre Höglund hade kort före eldsvådan trädt 1 gifte. Efter ransakningens slut begärde den anklaade att mot borgen, som till rätten blifvit inlemnad och undertecknad af tvänne handlande här i staden, hvilka åtagit ansvara för hans inställelse, blifva försatt på fri fot, hvilken begöran rätten för närvarande ej ansåg sig kunna ifalla, utan blef Höglund i häkte äterförd.