STOCKHOLFA den 24 Jan, Frågan om Ilandtförsvaret. II. Om EK. M:ts förslag till beväringens erganisatlen. Vi hade i en föregående artikel tillfälle att redogöra för landtförsvarskomitåns förslag till armåns och särdeles beväringens organisation, samt att dervid såväl foga nåanmärkningar, som äfven uttala vårt gillande af vissa hufvuddrag. KE. M:ts vid innevarande riksdag framlemnade proposition i afseende på utvecklingen af armåns organisation ansluter si i de flesta fall till landtförsvarskomitns. i en hufvudpunkt skiljer den sig likväl derifrån. Då nämnde komite, jemte utsträckningen af beväringssoldaternas öfning till 107 dygn, för de öfriga approberade beväringarne (förutom de friköpte) tillstyrker bibehållande af den hittillsvarande öfningen få 30 dygn, så föreslår K. M:t helt och ållet sistnämnde öfnings borttagande, Härigenom skulle det förhållande uppstå, att essa 25,000 eller (med första klassen) 30,000 beväringssoldater vore den enda vapenöfvade delen af landets befolkning, förutom stående armån och de frivilliga skarpskyttarne. Dessutom vill K. M:t allenast framskjuta beväringsåldern ett år, då komitn föreslår två år. Nägra andra mindre väsentliga förändringar torde här kunna förigås. Pa skulle för oss vara en kär pligt, att i denna, såväl som åtskilliga andra frågor, kunna understödja en regering, som allvarligen visat sig vilja framgå på reformernas bana, hvarpå sjeltva dess nyssnämnde förslag kan anses såsom ett vittnesbörd. Och detta så mycket mera, som enighet och samhållighet i afseende på försvaret för ett litet land, som beständigt måste vara rustadt mot ett stort, är ytterst behöflig, och äfven emedan en krigsstyrelse naturligtvis måste hafva en närmare och bättre kännedom om militärförhållanden än någon annan. Men det oaktadt vilja vi ej dölja, att K. M:ts förslag uppfyller oss med stora farhågor, hvilka ej torde vara så lätt att skingra. Det skulle visserligen vara i högsta grad orätt, att vilja misskänna förslagets tydligen välmenande afsigt, att genom borttagande af öfningen för massan af beväringen såväl bespara statsverket betydliga utgifter, som äfven de beväringsskyldige betydliga uppoffringar tid och besvär. Då landtforsvarskomitn bredvid den stående armån vill skapa en konskriptionsarmå och derjemte bibehålla beväringsinrättningen, ätnöjer sig K. M:t med nämnde konskriptionsarmå, men befriar landet från beväringsinrättningen. Detta kan vid första påseende synas såsom en stor lättnad. Men hvad som torde vara ännu klarare, är att orättvisan mot dem, som draga dålig lott, blir ännu mera skriande. Då öfriga medborgare alldeles undslippa öfningar i fredstid, göras beväringssoldaterna genom slumpen och mot sin vilja till verkliga soldater, utan att åtnjuta någon af soldatens rättigheter och förmåner. För hvar och en, som har det ringaste sinne för rättvisa och billighet, måste detta synas i högsta grad upprörande. Och föga skulle man kunna undra på, om de så illa behandlade, liksom 1811, gjorde öppet motstånd. Vid landtförsvarskomitens förslag återstår alltid den möjligheten, att betydligt nedsätta beväringssoldaternas öfningstid, emedan hela den öfriga massan öfvas, då äfven bördan något jemkades. Detta blir omöjligt vid det kungliga förslaget, då beväringssoldaterna äro de enda reguliert öfvade beväringsmän i landet. Hvad det kungliga förslaget åsyftar äl helt enkelt, att afskaffa beväringsinrättninges och i dess ställe sätta konskriptionen. Då dessa båda alldeles skiljaktiga institutioner såväl i det kungliga förslaget som landiför. svarskomitns utlårande sammanblandas, til missledning för dem, som ej närmare känns förhållandet, torde det här ej vara ur vä gen att redogöra för dess olika beskaffenhet För beväringsinrättningen ligger, till skil nad från konskriptionen, em stor och rätt vis tanke till grund, hvilken är värdig et fritt folk, nemligen att alla medborgare inon vissa åldersklasser skola bidraga till fäder neslandets försvar. Denta tanke haniSverge genomföras med relativt ringa ansträngning nationens sida, emedan vi ega en genom frivilligt åtagande från soldatens sida bildac stående armd, som i sina leder kan upptaga be väringen, i följd hvaraf den sednare unde; fred blott en kortare tid behöfver öfvas. Men i stater, som ej hafva någon sådar stående armå, hvilket är fallet med de fle sta ), der blir förhållandet annorlunda Der måste sjelfva beväringen, d. v. s. be folkningen inom vissa åldersklasser, bilde den stående armån, men till följd deraf ät ven en längre tid, ja i åratal, qvarhålla under fanorna. Att ett sådant system skal trycka vida mer, än det hos oss befintliga är klart. Preussen har drifvit det till sint yttersta pojeden derigenom att hela der man iga befolkningen enligt den ursprung ) Blott Ryssland har en utskrifven och Englanc en värfvad armå.