— En nationalsubskription till förmån för fattiga adelsmän, afbryter jag min berätterska; iden är verkligen originel! — Skämta ej, ber hon mig med tårar i ögonen; jag har ej sett mycket, men dock ötvernog för att mitt hjerta ständigt blöder vid blotta tanken på så mycket elände. — Nåväl, säger jag, er välvillige gamle embetsmans tankar skola bli på lämpligt sätt framställda till allmänt bebjertande, ehuru jag just icke väntar nägra praktiska resul tater deraf. De olyckliga äro för många .. och jag fruktar att vi ofta misstaga oss om rätta sättet att hjelpa dem... Medan jag sålunda sitter vid Välviljans grift och läser den grafskrift bekymret ristat? få mina melankoliska tan!ar ny näring af den nyhet som meddelas mig om Oscar Anderssons död, ?den alltid lyckade om också icke alltid lycklige älskaren, så som han yttrade om sig sjelf, då han som skådespelare tog afsked af publiken. Det var en god och glad själ, och som hede mera poetiskt gry uti sig än som i allmänhet på en teaterdirektör belöper. Hans trupp — nej, sällskap, ty det ordet trupp kunde hån ej täla på tal om sceniska artister — var, på sin tid, det vackraste teatersällskap i landet. En af hans komiska skådespelare, hr N., skulle en gång uppträda i en käringroll, och frågade hur han skulle maskera sig. Herrn skall maskera sig så att herrn blir vacker, svarade Andersson; vacker skall man alltid vara. Här rinner oss i sinnet det ena efter det andra af hans infall och roligheter. En vacker sommarafton, då få spektakelsökande syntes i Humlegården, gick Andersson, draper.d i sin blå slängkappa, utantör sin Illa nätta teater och såg dysier ut. — Hur ör det fatt? frågave en bekant honom. — Ja: skulle önska, sade han, att jag hede deli rium? — Hvarför det? — Je, för jag har hört att man då skall se så mycket folk. Vid nyheten att ryssarne hade sprängt Bomarsnnd i luften, frågade en af hans sällskap: Ha de gjort det med flit? — Nej, med krut, svarade Andersson. Han var icke rädd för att sjelf börja applådera, när en vacker scen förekom i något stycke, som uppfördes på hans teater. Han avtog ofta en grymt tragisk uppsyn; på hans skrifbord låg en frimuraredolk, hvilken han begagnade som pappersknif. Minen väckte ej mera fruktan än dolken. Redbar och god sinnad, var han lika värderad som afhäller af alla, som kände honom. Jag slutar som jag började, med att citera Hamlet: ?Stackars Yorick! — Jag kände honom. han var en oändligt lustig, utomordentlig: humoristisk karl. Och nu alldeles handfal len! Hvar äro nu dina stickord, dina ro hga fasoner, dina blixtrande infall, hvilke satte hela borusällskapet i gapskratt? Kurry.