ar BG, DIR BISSE UT VER Från Monaco till Potsdam — hvilket prång; men äfventyrligare färd kan tänkas mm det är sannt, som jag läste i .s tidling i går, att en del af banken vi: Märta rasat eller satt sig. Tul Futsuam säleles! Vi minnas en anekdot vi som barn äste i Heinrichs tyska språslära och som varje jernvägsresande till Berlin vet beätta om Fredrik den stores rättvisa, ådasalagd vid ett tillfälle då den store konunsen fick lust att utvidga parken vid Sans5ouci och fördenskull yrkade på borttasande af en gammal v.derqvarn, som stod vägen för hans försköningsplaner. Qvarn-. sgaren var envis och afslog alla de skade;rsättnisgsförslag som framställdes för hosom. Konungen lät kalla honom, erbjöd wonom en annan qgvarn; som låg mycket. vättre till för vinden, ett större landsiycke ;ch en summa penningar på köpet; allt örgäfves. Den egensinnige mjölnaren svaade, att hans farfar hade uppbyggt qvarsen; att han hade ärft den efter sin far, och att han sammalunda ville efterlemna jen åt sina barn. — Men vet han icke, mi. goda man, utbrast slutligen den kungst despoten i förtörnad tvn, attjag i alla fall: kan-lägga vantarne på hans qvarn, om: jag vill? — Jahay svarade mjöluaren helt jugnt, i fall det icke funnes en kammarrätt i Berlin! Härvid utbrast konungen a skratt, mjölnaren. fick behålla sin qvarn, och densamma. qvarstår ännu i dag vid Sans-Sovucisåsom ett talande vittnesbörd om Fredrik den stores rättvisa, hvarom åtskilligt eljest kunde vara att säga. Jemte den omtalade anekdoten hade vi nemligen vid samma tid äfven läst friherre Fredrik von der Trencks märkvärdiga letvernesbe skrifning. Barn äro dessutom mer egensinniga än rättskänsliga. Vi frukta nästan att mjölnarens trilskhet behagade oss mer än konungens medgörlighet. Det var först i en sednare tid vi började grubbla öfver samhäl!sfördraget och menniskans rättigheter. Men då framlades den nya expropriationslagen för Sverges rikes 1866 församlade ständer. Sjellfva exproprierade — de hai dagarne på underdämg: begäran i nåder erhällit en månads anständ med afbysvingen — hur skulle dessa gamla utlefvade ständer kunna vara hägade att visa någon aktning, vägot undseende för. andra egendomsegares ?på intet sätt förverkade? rättigheter? Det vore 4 orimligt att begära. Adeln har visserligen återremisterat betänkandet, men borgareoch baondestånden ha bifallit detsamma; utsängen beror på borgareständets beslut. Frän sistnämnde stånd har man emellertid de rikeste erfarenheterna deraf att de stora busen gerna i sitt fall draga en hop mindre med sig; vid ståndsbyggnadens sammanstörtande borde man säledes i alla hänielser ha befarat det allmännare boulever .ement; hvarom jernvägsstyrelsen nu lärer komma att draga benägew försorg. Presteständet har börjat beställa om sit: us och uppdragit ät siwförvaltningsutskott tt föreslå tillgodogörandet af tillgängarne, upptagande försåmligast ett särdeles rikhaligt arkiv, bland hvars skatter många värdetulla reservationer lära beftiona sig. adeln deremot har ännu icke haft tid art änka. på sina. enskilda affärer för tullfrå sans skull; denna riksdagsskädespelets ö0ira akt, i hvilken, hksom i Bisuches Resande teatersällskap, röfvarena från första akena uppträda såsom prester. Man vet säleies icke hvad det månde bli at riddarhuset i framsiden; nägon öfre kammare blir de: icke, det hörs på riddarhusutskottets u:lätande öfver hr Fitinghoffs motion: Aunskönt fastighetsegare, kan vår stackars adel dock: icke sägas vara under tak. Ea väninna omtalar för mig att hon häromdagen var borta i ett större sällskap, der dei .nycket ordades om representationsförslaget. iHvad derom sades hör icke hit, på beskrituwg tyckes sällskapet icke precist ha kommit tllsammans tör att fira reformens se ger. Äiven i afseende på förslaget om upp rättaude af ett universitet i hutvudstaden, ör hvilket änaamäl en lista var framlagd med uppmaning om bidrag, framkastades många om och men, som min berätterska ej fann mödan värdt att upprepa. Hon tästade sig blotct vid hvad värden i huset. en högre embetsman, yttrade angående ett väl sörande ändamtl, som skulle kunna blifva ett, efter hans tanke, både värdigt och vurskvigt minne at den 8 December. Om, sade han, ?några... många, ja, låt så vara, hela riket i gemen, vunnit på de: ava förslagets avtagande, så här adeln dock förlorat derpå, det kan ej nekas. Hvad den vunnit i ära, i beröm, i anseende, i folkets karlek, har den deremot genom förslagets antwigande ohjelpligen förlorat i materiella fördelar. Måane det icke derföre vore skäl, stt de klasser och individer som inogenting förlorat, utan blott vunnit på förslagets anta gande, gätve, hvar och en efter sin goda vilja, råd och lägenhet, en hten skärf till bildande af en fond, såsom en ringa tacksamhetsgärd åt adeln för dess sublima sjelfuppoffriag 27 Här blef talaren öfverröstad af flera stämmor, rom ropade: QO min Gud, nej! icke går det an. Adeln skulle bli stött, avse sig törodmjukad. Man tar ej penningar för en adel, eo storartad handliog, och onöfligt, simpelt vore det ait bjuda sädana.? Mitt herrskap?, återtog värden, jag har låtit er tala ut och anhäller avt lå göra dewemma, ty jag hade tångtifrån tatat till punkt. Med mit förstag åsyftade jag ingalunda de rika, de besuna, de valbergade, icke ens de blott någorlunda behåtlua adelsmännen, uian endast dem — och de äro bevi-lgen icke få — som under tidernas lopp bifvit så futtiga, att de ras adelstfullmakt slutligen blitvit deras enda egenoom, den de kunsat i pennivgar förvanala, till en ögonblicklig -bjelp mot uöden. Det är sådsna — icke i det bor gerbga, uten till och med långt nerom det borgerliga nedkomna röner vt fordom lIy sande för äder j:g åsyftar, då jag föreslar att enhvar, som gläder sig åt de ret tiga frågans lyckbga lösmng, skulle gilva tiga frägäls Tycklan OsbIng,sus Söva