mm———— 0 hörde att vara medlem af församlingen eller församlingsherden utestängdes från tillträde till vetenskapen. Ingen nekade att en lärare i hvarje annan vetenskap, än teologi, behöfde hela sin tid, alla sina krafter, till ett rätt uppfyllande af sitt vigtiga värf:-skulle detta då mindre gälla om den högsta af alla vetenskaper? Hvarföre skulle teologien härifrån göra ett undantag? Tal. ville först fästa uppmärksamheten vid universiteten och hemställde huruvida läraren i teologi derstädes hade såsom vetenskapsman eller såsom ungdomens undervisare en obetydligare uppgift, än öfrige universitetslärare. Vore framåtskridandet i denna vetenskap af underordnad vigt för menskligheten? Eller vore det af ringa betydenhet hvilken akademisk bildning de ynglingar erhölle, hvilka egnade sig åt detta studium och en gång skulle i sin ordning blifva folkets religionslärare? Då religionens bestämmelse vore att genomtränga hela menniskan och det hos menniskan utgjorde en väsentlig bestämning att vara tänkande, så måste, i samma mån den menskliga tankeförmågan under civilisationens fortgång utvecklades, religionens innehåll äfven göras tillgängligt för menniskans tanke och begrepp, om ej religionens makt öfver menniskan skulle mer och mer försvagas, tron småningom öfvergå i vantro eller otro och i religiositetens ställe träda fanatism eller gudsförnekelse. Vände tal. åter sin uppmärksamhet på elementarläroverken, så företedde sig der det egna förhållandet, att vissa lektorat i teologi vore förbundna med prebendepastorat, andra deremot icke. Tal. visste ej om man höll före att lärarne på de vid prebender fästade lärostolarne borde ega dubbelt så stora krafter, som de lärare med samma undervisningsskyldighet, hvilka icke tillika äro prester, eller om man ansåge undervisningen i teologi vid de förstnämnda läroverken kräfva endast hälften så stora krafter, som vid de sistnämnda. Tal. trodde dessa antydningar vara tillräckliga att från lärareverksamhetens synpunkt ådagalägga olämpligheten afdet teologiska lärarekallets och församlingsvårdens öfverlåtande åt en och samma person, Betraktade man nu saken från synpunkten af den pastorala verksamheten, fölle detsamma, om möjligt, ännu bjertarei ögonen. Ty om än en och annan funnes, som af missförstånd och okunnighet underskattade religionsvetenskapens värde och betydelse, icke gåfves väl någon, den der icke erkände den kristliga uppfostrans och själavårdens utomordentligt stora vigt, — ingen, den der ville bestrida att en kyrkoherde ej hade någon tid öfrig för annat, än sitt heliga kall, om han fattar detta sannt, i sin Herres och apostlarnes ande. Icke kunde någon inbilla sig att anställandet af en esomoftast ombytt vikarie för den ordinarie församlingsföreståndaren skulle kunna afhjelpa det missförhållande, som uppstode derigenom, att denne sjelf ej finge synnerligen vårda sig om sin församling. Vore ens staten berättigad att insätta en person till en församlings ledare och på samma gång säga till honom: du får icke sysselsätta dig med denna din församlings vård annat än på de stunder, du kan stjäla undan från ett annat vigtigt kall, som jag ock lemnar dig och som ensamt för sig fordrar alla dina krafter. Vore det rätt mot församlingen? Vore det rätt mot den, som bär namn af herde? Utom det nu i korthet bemötta skälet mot prebendepastoratens indragn:ng, hade — fortfor tal. — man ofta hört anföras kyrkans behof af det skydd, som förmenades ligga i deras bibehållande. Hvilar då Kristi kyrka? — yttrade tal. — på så svaga grundvalar, att hon behöfver ett sådant konstgjordt skydd? Hvad lärer oss historien? Finna vi kristendomens herrligaste blomstringsperioder under de tider, då det mesta eller minsta af detta s. k. skydd kommit honom till del?? — Ingen lärdom bragtes väl af kyrkohistorien till större visshet hos oss, än den att sanningen ej kan hindras i sitt segerlopp kring verlden. ånne väl dessa segrar vunnits genom motsägelsernas undandöljande eller genom deras uppdagande och blottande? Vore det ej att träda i den skarpaste strid med historien, om man menade det ens vara möjligt att genom tvångsmedel utestänga lögnoch villfarelser? Tal. bekände att det myckna ordandet om de faror för kyrkan, som skulle uppstå, om det eller det skyddsvärnet borttoges, syntes honom vittna om alltför litet förtroende till sanningens egen makt; tal. vore förvissad att det gudomliga icke behöfver, icke begär skydd af menniskor. Tal. medgaf att det föreliggande förslaget icke omfattade endast de af honom berörda lärareprebendens upphörande, utan äfven afs.g indragning af alla prebendepastorater. Tal. ville dock ej gifva sig in på frågans behandling i denna hennes hela utsträckning, utan hade med afsigt inskränkt sig till den del deraf, som beträffade föremål, hvilka lågo inom området för tal:s närmare synkrets. Icke desto mindre ville tal., dels på grund af de skäl, hvilka blifvit af motionären och andra sakknnnige personer anförde, dels på grund af den likhet, som onekligen i många afseenden förefinnes mellan öfriga prebendarier och de af tal. omnämnda, med sin röst understödja ekonomiutskottets betänkande i sin helhet. Vid framställandet af proposition voro meningarne delade och grefve jörnstjerna begärde votering. Då voteringspropositionen upplästes I. hade denna affattats så, att hr v. Ehrenheims reservation uppställts som kontraproposition, hvarmed grefve Björnstjerna var missnöjd och han anhöll åter om votering; denna utföll så, att afslag å utskottets betänkande samt bifall till hr v. Ehrenheims reservation blef ja-propo-. sition med 45 röster mot 43 och i hufvudvoteringen segrade den v. Ehrenheimska reservationen med 48 röster mot 27, som voro för afslag å utskottets betänkande. För hvad vidare under detta plenum föreföll ha vi i lördagsbladet redogjort. AR Altan hladot