Sekreteraren i statistiska byrån d:r Fåih reus föreslog derefter en skål för de nor diska wuniversiteterna, de redan existerand: samt det blifvande nationaluniversitetet Stockholm, hvilken häntydning helsades me stormande bifall. Kongl. sekret. P. R. Tersmeden erhöl derpå ordet och yttrade sig i följande or dalag: En föregående talare har egnat en skål å minnet af de under loppet af det förflutna åre bortgångna, mera framstående bland våra lands. män och stamförvandter, åt skandinaviens ny aste minnen. Mig har man uppdragit att här yttra nägra ord om de förhoj ppningar af hvilka vi alla äro lifvade för den ( andinaviska Nordens framtid. Men innan vi sålunda blicka in i denna framtid, innan vi blicka framåt, må vi dock först något litet blicka omkring oss, må vi för vår inre syn återkalla huru det i närvarande tidsögonblick ser ut på Europas kontinent i allmänhet och särskildt i dess förhållande till vår Nord. Vi kunna då skönja ett för alla de större nationaliteterna gemensamt drag, en gemensam åhåga att sluta sig tillsammans, att söka enhet der en sådan ej förefinnes eller ock att befästa den redan vunna. Italiens nyaste historia, de sednaste händelserna i Spanien, Frankrikes politik, Tysklands dunkelt förstådda sträfvanden, Rysslands halft revolutionära reformförsök, allt häntyder på denna för vår tid så egendomliga åtrå att konsolidera, att söka attrahera de stora folkfamiljerna till en gifven medelpunkt. Men härvid visar sig en högst väsentlig olikhet i karakteren af dessa sträfvanden. Det är nemlifen blott i den solbeglänsta Södern och i den öga Norden :som man velat förstå, att den sanna enheten icke får sökas, icke kan finnas annat än i, med och genom frihet. Öfverallt annorstädes — med undantag af det lika mycket genom politik som läge isolerade England — öfverallt synes man vilja köpa enheten för ett pris, vida kostbarare än den är värd, nemlisen med förlusten af frihet och inre sjelfstänlighet. Och detta gäller ej blott om de rent enväldiga staterna; det gäller ock i fullt mått om våra dagars Tyskland. Man vill der mer än någonsin förut enhet, men af en ganska sällsynt sort, nemligen preussisk enhet; en enhet, till form, färg och skaplynne rent, oblandadt preussisk. Så långt synes det då redan ha kommit med detta urgamla, mångbesjungna Hermanns Germanien, med en Fichtes, en Arndts fädernesland. Taga vi nu i betraktande denna fullkomliga enstämmighet, som eger rum emellan det preussiska kabinettet: öch det ryska; huru detta tvehöfdade vidunder, med sin ena klo redan omfattande den till vår östra kust närmast belägna ögrupp, hotar att efter Jutlands möjliga inför-. lifvande komma oss med den andra på. nästan. lika nära håll, så må vi väl med skäl göra oss den frågan: hvad har under sådana förhållanden Sverge, hvad har hela den skandinaviska Norden att göra? Haäruppå kan blott afgifvas ett svar; det gifves blott en utväg: den skandinaviska Nordens fasta sammanslutning till en fri, en broderlig enhet. Skandinavismens id har numera från tinkarnes hufvuden, från skaldernas sånger blifvit förflyttad midt in i det verkliga lifvet, blifvit en olitisk nödvändighet. De länder, hvilka i forlomtimma utgjorde i folkligt hänseende ett helt, en enhet, och som sådan icke blott fyllde verlden med dånet af sina bragder utan ock genom sina krigarekolonier, förmådde ingjuta ett nytt friskt föryngradt lif i mänget utlefvadt samhälle, men sedermera till följd af konungarsoch stormäns maktlystnad söndrades för århundraden, de kunna i våra dagar, ja böra och måste ånyo varda förenade under andra, fastare, tidsenligare former. Länge hafva jordens mäktige sträfvat att förena och befästa sina intressen, att med allianser och, traktater skydda sina anspråk; det kan väl ej synas för bittida, att äfven folken omsider en gång följa det höga exemplet, ehuru med renare, ädlare syften. Mycket är redan nu för de trenne folken gemensamt eller åtminstone likartadt: tro, språk, : seder, författning. Af det åter som befinnes olikartadt är ett och annat af den natur, att det utan ringaste men för enheten kan fortfarande så förblifva; åtskilligt annat deremot är underkastadt den förgänglighet, som ofta utgör ett vilkor för tillvägabringandet af högre, ändamåls: enligare statsbildningar. Låtom oss alltså icke förtröttas att hvar och en i sin stad allvarligt sträfva för det stora målet: en närmare anslutning emellan de trenne folk, af hvilka hvart och ett för sig och alla tillsammans utgöra den äldsta högoch friborna familj bland Europas alla nationer. Måtteintet moln af misstroende, misströstan eller missförstånd fördunkla den ljusa .morgonrådnad, som redan börjat uppgå öfver Sverges klippor, Norge fjell och Danmarks dejliga slätter; bebå-lt lande en klar, varm dag. Öch måtte i ädel täf! lan för inre gemensam utveckling, i aktnings-( bjudande;: fast sluten ställning utåt hvar och en öra sin pligt, hvar och en befinnas på sin post, ! å skall nu liksom fordom vår dyra Nord varda ! och förblifvå ett fridlyst hem för manliga idrot: ter, för tro och ära, en strålande ledstjerna för ! andra efter ljus och frihet ännu suckande folk. j j : j L 1 Det är med dessa förhoppningar, i denna anda som vi nu må tömma Löftets bägare i en skål för den skandinaviska Nordens framtid! Denza skål, som tömdes med entusiasm, beledsagades af följande sång af F. Hedberg: Till Löftets bägare. När Löftets bä IN änn vå e vi tömma RN