Ord från Iandet. (Yttrade I ett sällskap af riksdagsmän). PVetenskapsmännen, geologerna, säga at vi gå på eid, att det brinner i jordklote under våra fötter, och att det blott är e1 stelnad skorpa, relativt mycket sunn, på hvilken vi gå och stå. Men det är far värdt, att det är på samma sätt i politisk hägseende; och det är fara värdt ant för färliga katastrofer kunna helt oförmodad väuda upp och ned på hela tutten — bäde politiskt och geologiskt — innan vi vet ordet af. När det derför ibland för en tän kaude menniska käns en smula hemskt när bjertat blir ängsligt, då är detgodt at tro på någon, som regerar ofvanom allt. sammans. Och verlden kan räddas, och menskan med, säger Guds ord, om de blott vilja vara förståndiga, och låta säga sig, och öfvertyga sig af sanningen. Allt beror säledes derpå! Menniskan är t. ex. skapad till friher.; men menniskorna vilja icke läta säga sig: den ena menniskan vill så gerna göra den andra till träl under sis, åtminstone i mer eller mindre män. Det skall vara klokt, mena somliga, men det kommer från lögnens fader? — och skall derföre slutlig-n bli lögn! — Det var en, som sade: Ow I blifven vid mina ord, så ekolen I förstå sanningen, och sanningen skull göra eder fria ! — Låtom oss derföre tro på Gud, och väl begagua de flygaude ögonblicsen af stillhet och lugn, medan v: hafva dem. Vår högsinnatue konung, styrkt af hela sittstatsräd, erbjuder svenska folketett högre månt af politik frihet. Hvilken sällsam syn: en konung, som frivilligt bjuder ut frihet ät sitt folk! Men tänk: om nu folket bugar sig och säger: nej, jag tackar, jag kan icke ha den äran! — hvilken ännu sällsammare syn! Hvilken galenskap! Hvilket stort ansvar intor historien, hvilken odräglig skam inför .efterverlden. Det skall vara förnämt, det skall höra till god ton, att ogilla det hvilande förslaget: o, dårar äro vi, om vi låta med så Inet narra oss; glömmen ej: det är dårens lott, att han skall tro lognen! Särskildt borde vi prester icke så ifrigt söka att hänga i svansen på adeln, som kanske ändock i grunden föraktar oss; vi skulle emellanåt sänka på Simsons rälvar, och på de farliga eldbräaderna i rälsvansarne. Det foreisller, som om de nationer, hvilka stä högt i nåd hos konungars konung, fiuge ungelär en gäng i hvarje åshandrade — högst två gånger — ett ulltälle sig erbjudet, alt vinua vågon större politisk frihet. Det: beror då på folket sjelft att begagna eiler förskjuta wlltället. Värt fädernesland hade t sadant ulirmlle år 1809. men begagnade set bloit till hälften. Norge hade ett sådant år 1814 och begaguude det bäure. Nu har Sverge äier eti sädaut tillfälle. Nu gäller det alt pussa på och taga emar den 1 dubbelt hänseende konungsliga gåfvan. Mau säger och man upprepar ända till vämjese, att vårt folk anou icke är moget för tribeten. Mo jag frågar: var Norge år 1814 vär evväldet upphörde der i lendet, mera moget derfor? Och huru här dock icke Norge — med sitt på spe s k. bondregemente — ilnt fram sedan dess på utvecklingens ljusa bana! Marker man icke, att det är just den fria förfavtningen, som mer än mycket annat, och näst Guds fria Ord, kratugast upptostrar ett folk vill frihet, och att undsohaliandet al fria förlattningar just fördreja den yrkade wogenuheten. Sådant rätt är liksom vissa förnäma föräldrars sätt att lära sina barn gä: barnen tå icke fritt krypa omkrivg på goltvet, ty de kunna då, bevars, talla och slå sig; nej, de skola baras, till ess de kunna gå! — Hvilket misstug! År det icke just uuder ötningen, som konsten läres och mognaden kommer? Folken börja vikna! Hura väl vore det icke, om, nar folket i värt gamla Sverge ävdutigen en gäng vaknar upp, det funne ull tnz redan iord:mgsstäldt på ew ränvist, eavot och godt sätt. Huru väl. om det så kunde vakna vid godt lynne! Det är förlärlig: vär ett foik vaknar vresigt! Lisom veriudhistorien — — — En prest från landet.