anska snart slutat med ett eklatant fiasco. e eljest synnerligen öfverseende och iden franska själsternissan beiagna wienarne funno, att Monte Christos öch Musketörernas författare tycktes bälla dem för turkar, å hvilka man kunde imponera med sådant föråldradt skämt och anekdoter, som skolböckerna innehålla till öfningssiycken. Alex. Dumas lemnade efter ett kort besök äter den österrikiska hufvudstaden, lika mycket sviken i sina förboppningar och missbeluten, som hans åhörare voro. Att komma till Berlin har han hittills aktat sig för. Måhända fruktar han för den icke just för sin beskedhghet berömda kritiken i Berlin. Möjligen har han också hört talas om, huru hans föregångare, hr Philarete Chasles, misslyckades i Berlin för nägra år sedan. Hr CÖhasles hade till och med utom Paris ett visst lärdt rykte såsom professor vid College de France och medarbetare i Revue des deux Mondes. Han ville föröka det,s kom till Berlin, der han började hålla föreläsningar öfver den engelska litteraturen och gjorde totalt fiasco. I.-e små fevilleta nerna i Berlin roade sig med att påpeka kronologiska och andra misstag icke ullenast i främmande litteraturer, utan äfven i hans i förbigående gjorda anmärknicgar och citater ur franska litteraturen. Hr Chasles blef mycket förtörnad, isypnerhet som han komprometterat Alex. vun Humboldt, hvil ken beskyddade och besökte hens förelä ningar ; an återvände till Paris och införde i Revue des deux Mondes försmädliga bref om Berlin och berlinarne, dem han skildrade såsom sardoniska, ogästvänliga och småaktigt pedantiska i lärda ämnen. Och likväl var det ej mina stackars lan.!smäns fel, att hr Philarete Chasles begick r lika stora misstag som nyligen den be Lamartine, då han lät Petrarca begråia sin Laura på Tassos graf, ehuru denne sist nämnde dog ett århundrade efter Peirarca. Hr Philarete Chasles sysselsätter eig äf mycket med tysk litteratur och gälier hos fransmännen, hvilka icke begripa någonting . deraf, för en stor kännare af nordiska ve-ltenskaper. På denna sidan Rhen var hans dom fälld derigenom, alt han så förstod Wilhelm Telis yttrande: Da bin ich wieder! Das ist meine Hitte! Ich stehe wieder auf dem Meinigen! eom om Meinigen vore ett berg i Schweiz och helt raskt öfversatte: ?Me voici debout sur le Memigen?! Detta föreföll dock nästan lika oförlåtligt som hr Henri Blazeg blunder, då han i sin första öfversättning af Göthes Faust återgaf den för mantens vackra utrop: Wie sie kurs angebunden war, des ist nun zum Entzäcken gar! — ökta frenskt och modejourralmessigt med: Et sa robe retrousste lui sied å ravir! — Fransmännen kunna dock trösta sig med, att de icke äro bortskämda af sina öfversättare. En i det stora skrået har ju med sin öfversättning beröivat de vemodigt längtansfulla orden i Heines Frählingslie ?: ?Wo du eine Rose siehst sag, ich lass sie grissen !? allt poetiskt doft. Han återgifver dem nemligen sålunda: Lorsque tu vois unel rose, fois lui mes complimens!? — Det är säledes knappt att undra på, att sjeliva den lärde Edgar Quinet i sin nyligen utkomna bok ?La Råvolution? bjuder på en patetisk sats om Charlotte Werther på ett säit, att den förbluffade läsaren måste tro, att Werther slutligen ändock blifvit gift med sin Charlotte och sköt sig blott derför, att han icke kunde komma ölverens med sin urgdoms älskarinna, utan leide i ett olyckligt äktenskap med henne. Emellertid har Al. Dumas d. ä. ankommit till Breslau och boppas, att de goda echlesarne skola räcka bonom den lagerktevs, som de kinkiga wienarne nekade bonom. Hurnvida han vågar sig till Berlin eller, ihågkommande det öde, som här drabbade Philaråte Chasles och komnsorter, skell utropa: Vestigia terrent! kommer att snart visa sig. Så länge den stora nationens förlorade söner dock åtnöja sig med misstag på den litterära erutitionens fält, är olyckan icke stor. Men betänkligare mäste det förefalla, att en allvarlig tidning i Paris, la Patrie, i dessa dagar förlofvat prinsessan Helena af England med hertigen af Augustenburg i stället för med denues bror, prins Kristian, alldeles obekymrad om, att I n af Augustenburg redan i tio år prinsessa Hohenlohe och blifvit med flera barn. Denna prins Kristins af Augustenburg förlofning med drottning Victorias dotter är den förra veckans hofbändelse, hvilken det avgustenburgska pariiet, såsom man lätt kan förstå, söker på bästa sätt göra sig till godo, för att åter upplifva sine anhängares något sjunkna mod. Men vid det engelska hofvet skola dock Preussens, Danmarks och Augustenburgs färskilda slägtskapsinflytelser ömsesidigt neutralisera hvarandra. Redan pu påstå korrespordenter från Paris, att prinsen och prinsessan af Wales så mycket de kunnat, men föräfves. motarbetat prinsessan Helenas förofning med prins Kristian. Det förra årets händelser ha i alla fall viset, att den i England regerande dynastiens familjförbindelser endast utöfva ett ganska måttligt inflytande på den engelska politiken, Om denna förbin delse icke förmått skydda konung Kristan för förlusten af hertigdömena, så torde den icke heller öppna några synnerligen päålit liga utsigter till den efterlängtade tronen ät pretendenten i Kiel. Med stor framgäng, hvad den sceniska expositionen och det musikaliska utför randet beträffar, har Meijerbeers Afrikanska? på de sista dagarne gått öfver tiljan på stora operan i Berlin. Det efterlemnade arbetet af den store mästare, som upphäft ekletieismen i tonkonsten till princip, skall i en längre tid fylla kassorna, men en sträng kritik har med allt erkännande af de många melodiska skönheterna i den nya operan likväl konstaterat smillets Ga än mL skade nekro: