STOCEHOLM äer 6 Deo. Hela nationen befinner sig för ögonblicket i en spänd förväntan. Det äricke blott inom hufvudstaden som man saknar ro att kunra egna sig åt sina dagliga bestyr; till alla delar f landet afgå stundligen telegrafunderrättelser om den ståndpunkt, på hvilken saken befiuner gig, om de talare, som uppirädt för och emot det kungliga förslaget. Till dess tidningarne hinna bringa de första korta underrättelserna om hutvudinnehållet af de särskilda yttrandena, söker man ifrgt, i biist på bättre ledning för sina gissningar i afseende på utgången räkna antalet af dem, som yttrat sig för och emot och väga deras anseende och betydenhet man emot man. Det har då gjort ett högst tillfredsställande intryck att på den sidan, der man kämpar för förslagets antagande, finna de mest betydande män riddarhuset eger att uppvisa, men att på den andra sidan — om man undautagergamleexcellen-en Ihre, hvilkens farhågor och misströstan, lätt förklarliga vid bans höga älder, äfven de respektera,som ej kunna dela dem — man endast finner namn, hvilka, kastade på vågen, der genast, liksom inom retoriken, göra en färd upp iluften, samti derjemte två RN grefvarue Erik Sparre och Henning milton, om hvilka man känner, att deras fieuutnghet mot ministeren och lust art störta densamma på hvad väg som helst, är långt större än deras afvogbet mot förslaget. Hvad som hittills ovedersägligen framgått ur diskussionen är den konservativa riddarhustraktionens fullkomliga oförmåga att ens såsom en diversion uppställa någonting annat positivt, omkring hvilket man åtmiostone för skams och syus skull kunde gruppera sig. När man å den sidan, som önskar förslagets antagande, är :ullkomligt ense, så är man å den a dra, om man fär tro sina egna örons vittnesbörd, splittrad och genomträngd af de mest diametralt motsatta Önskniogar, i det man får höra ultrademokratiska och ultrakonservativa uigjutelser blandade om hvarandra, till och med hos samma talare. Hufvudintrycket af alla de anföranden, som egt rum emot reformförslaget, blir det, att wan på den sidan hyser ett hemligt om ock svagt hopp, att om man blott kan komma ur de närvarande konjunkturerna, skall det lyckas att ännu någon tid bortåt bevara det närvarande oefterrättlighetstillståndet. Hvsdan eljest dessa midt under den uttalade platoviska reformkärleken ständig! äterkommande karesserna åt adeln, såzum en politisk korporation, hvadan de bravorop, som från motståndssidan mera öppenbjertigt än törsigtigt deråt egnades? Högst betecknande i detta fall är att en så telangfuli och m-d sann parlamentarisk förmåga begåfvad man, som grefve Henning Hamilton unsåg sig, för att kunna riktist vinna och lifva den sida, från hvilken motståndet utgår, böra taga sin tillflykt till den art af vältalighet, som man skulle kunna kalla riddarhus-demagogisk, d. v.s. med samma smekunde at egenkärleken, samma ytliga och föga träffande, men gecom bjerta färger anslärnde bilder och liknelser, som dem, hvarmed man isverkar på en stor rörlig folkmassa. Riddarhuset, när det är så ryldt af för eit ögonblick tillströmmande personer af de mest ohka åidrar, bildningsgrader och öfriga qvalitikationer, företer i eanning icke bilden af en kammare, i hvilken landets fäder och lagstifiare äro törsamlade, utan af ett stort, gauska oroligt och passioneradt folkmöte. Inom denna stora mängd finnas naturligtvis många unga, oerfarna, för all mäana avgelägenheter. fullkomligt fråmmande personer, och hos dem fordras en hög grad at verklig sjelfkännedom och an sprakslöshet, för att icke li i hög grad behagligt berörda deraf, att en äldre, betydande polivisk personlighet låter dem förstå, att hos dem fiunes fos erlundskänsla och insigt om allmänt väl i högre mätt tvller säkrate, än hos andra, ofrälse medborgare, äfven om deesa skulle vara hedrade med sioa medborgares förtroende. Det har mycket talats derom, att konungen och vatonen tänka högt om adeln, dä de fordra, att den skull ufsaga sig sitt af civilisationsutveckliugen utdömda, numera omöjliga privilegiam. Vi kunna icke annat än finnv, ätt ätskilliga af de herrar, som på riddarbuset uppträdt emot uppfyllandet af denna fordran, genom sitt argumenterande visat sig tänka lågt om svenska folket. Det är att tänka lägt om svenska folket, när man förutsatier hos detta folk så rivga insigt och ömhet om sina dyrbaraste intressen, att den kammare, som skalle utgå ur ett val, verkstäldt af provinsernas natur liga eristokrati ur alla klasser, skulle lemna mindre moraliska garantier för en i all god gerning stark konungamakt, för bevarandet af laglighet, ordning och lugn samhällsutveckling, än en kammare, sådan som det nuvarande riddarhuset, som i dag räknar 700 närvarande medlemmar, men som om åtta dagar måhävda endust har 12, i afseende på hvilka man icke har den aflögenaste skymt af en garanti för att blend dem finnes en enda, som har någon insigt i eiler det ringaste mätt af intresse för det ämne, som dä föredrages. Mun tänker vidare lågt om svenska foiket, om man föreställer sig, att det nu, då det är fullkomligt enigt uti deona sin stora lifsfråza och sumdrägtigt slutit sig omkring det af des konung resta baneret, skulle öfvergifva detta baner för hvarjehanda ömkliga och inskriftlösa fanor, och falla till föga ivför en ringa riddahusmajoritet, i fall det skulle lyckas att bringa motstårdsfraktionen till en ögonblicklig nu-. merär öfverlägsenhet. En liten särskild omständighet kunna vi ej underlåta att påpeka. Inom den konservativa fraktionen på ridderhuset är man mtcket anveläven att uttala sitt misstroendel.