färger. Annorlunda måtte emellertid de lönlöse eller de svagt lönade akademiska lärare se saken, då de dragas om lyckan att komma i åtnjutande af de ofvannämnda 1200 eller 1800 ensamt, annorlunda den sist hemkomne stipendiaten, som genomrest största delen af Europa med Letterstedtska stipendiet ensamt. 2:0. Det synes som man något borde taga med i räkningen den verkan, som det mäste utöfva på den studerande ungdomen att för sig höra uppläsas stipendiestittarens ord och dervid se en väl aflönad lärare framställa sig såsom aspirant till förord af den ungdom, för hvilken läraren bör vara en föresyn. Det starkt betonade ?var aldrig nöjd — pengar, pengar?, som ligger i en sådan ansökan, synes oss föga motsvara den anspråkslösa försakelse, som man så gerna vill fästa vid föreställningen om en sann lärare och vetenskapsman och som man så cfta hör rekommenderas hos ungdomen. Vänjer läraren genom sitt föredöme ungdomen vid tanken på yttre vinning, då murknar kärnan 1i alla de lärdomar han i öfrigt kan bibringa, kunskaperna bli blotta redskaper för yttre egennyttiga mål, och ungdomens bildning skall otvifvelakugt vittna ofördelaktigt om deras lärare. 3:o. Vi skulle tänka illa om sjelfva de studerande i Lund, om vi icke antoge att bland dem funnes flera, som genom denna ansökan blifvit försatta i en svår ställning mellan att visa sitt ogillande af en professors misstag och sin böjelse att icke såra honom, om han i öfrigt har deras bevågenhet. Vi anse ock att en professor, som sjelf har en så stor andel i ansvaret vid stipendiers bortgifvande, bör vårda sitt anseende så, att icke den rätt vanliga misstron mot veld för slägt, vänner och landsmanskap måtte finna näring. Dessutom ligger det i sakens natur, att en opinion af ungdom lä:t kan tillverkas, såväl till det goda, som till det som är mindre godt: hennes ansvarighetskänsla har haft så ringa beröring med lifvets pröfningar. Det synes oss derför som om en akademisk lärare borde undvika att utsätta denna känsla för det för henne mähända alltför stora profvet uf att se bekantskap, personlig välvilja och öfriga relationer m. m. till godo. 4:0. Om det blott finnes ett sken af våld eller endast grannlagenhet mot stiftarens mening, så tro vi för vår del att detta bör undvikas af den, som har sin andel i testamentets vård. BSärskildt ligger det en praktisk vigt häruppå. Det är nemligen ej för mycket begärat af dem, som äfven efter sin död vilja gagna det allmänna med frukterna af sitt jordiska arbete, att deras ädel!modiga gäåfvor blifva vårdade på ett sätt. som är värdigt den ädle bortgångnes minne. Om det visar sig att de akademiska styrelserna icke i detta fall äro finkänsliga, så skola visserligen de hädangångne välgörarne icke straffa någon med sin klagan, men ingen eger rätt att undra på om de qvarlefvande skola akta sig för att göra anordningar, hvilkas framtid kan blifva mer än oviss. Dessutom torde det ej vara förmånligt för universitetet och dess lärare, att allmänheten vänjer sig vid obilliga önskningar från det hållet. Till dessa reflexioner foga vi en liflig uppmaning till hvar och en, som kan ha sig något bekant om aflidne generalkonsul Letterstedts mening i berörda afseende, ati vifva det offentligen tillkänna. För vår del skola vi med synnerligt nöje lemna rum för bvarje meddelande derom. Hvad särskildt beträffar den tilldragelse, som gifvit oss anledning till dessa rader, så känna vi ej ännu dess detaljer. Dä vi hunnit derom skaffa oss underrättelser, skola vi till ämnet återkomma, såvida vi dertill finna någon anledning. Vi hoppas att förklaringsgrunden till hvad som passerat skall visa sig vara af den ursäktliga art, som ett förbiseende af testamentets ord, brist på sinne för praktiska förhållanden, äberopande af ett föregående något liknand: exempel eller dylikt möjligen kan medgifva. Emellertid gifver det skedda en vink om ett och annat vid universitetet, och torde vi i sinom tid taga oss friheten att söka intränga nögot längre i dessa mysterier.