der ansluta sig till den nationella hufvudhäoch i dess leder gemensamt deltaga i kampen ren för rätt, ljus och frihet. Denna hufvudhär har nu — för att fullfölja bilden — miangrannt och troget samlat sig ikring det kungliga baneret, hvaruppå är tecknad i raska, tydliga drag, icke en i flera mångfärgade fält för eladd vapensköld, utan svenskhetens urgamla symbol med den outplånliga inskriften: ett folk och en konung. Skall ridderskapet och adeln nu tveka att sluta sig till sama fana? Jag vill, jag kan icke tro det. Låtom oss derföre nu med åsidosättande af alla häfdvunna fördomar, alla smärre betänkligheter visa nationen, att vi i denna stund likasom i fordomtimma ha fäderneslandets väl till vårt främsta ögonmärke, att vi förstå att akta på tidens. tecken, att lyssna till folkets önskningar; och då skall — jag vågar här uttala denna förutsägelse — ett ur svenska hjertans djup utgånget, från landets alla delar tusenfaldigt upprepadt lefve tacksamt jublande höjas för Sverges rikes ridderskap och adel! ( Forts.) Presteståndet. Dr Lindgrens yttrande irepresentatiommsfrågan var af väsentligen följande innehåll: Det vore påkostande — utlät sig talarren — för den offentlige mannen att under sådansa förhållanden som de närvarande, då reformern starkt yrkades af en allmän mening, finna sig af sin öfvertygelse nödgad att säga nej. Ett ja skulle åt tal. eröfra popularitet och loford från Ystad till Haparanda, medan ett nej kan famkalla misstanken om låga afsigter. Enhvar,son kan af öfvertygelse säga ja, vore derför att Ickönska. En sådan öfvertygelse förtjenar aktning så länge I den ej uppträder med terroristiska anoråk att vara den enda grundade och giltiga: men på detta terroristiska sätt ha de flesta tidnngar och reformförslagets anhängare i allmänhet 1ppträdt. På sidan om den lagliga ordningen har en väldig agitation på ått. Tal. ville ej skildra, utan blott 1 förbigående påpeka, hvilka följderna skulle blifva, om en sådan agitation kommer att höra till det sedvanliga tillståndet: den skall omöjVggöra både regering och representation. — vilken inflytelse har agitationen haft på den nu föreliggande frågan? Sannolikt har den föranledt mången fridälskande man, som utan en sådan påtryckning skulle, enligt sin öfvertygelse, rösta nej till beslutet, att säga ja. Han gör dermed, enligt den öfliga riksdagsjargonen, ett offer på fosterlandets altare; detta offer af egen Bfvertygelse är större än något annat; det måste minska såväl hans aktning för sig sjelf som andras aktning för honom. Det har funnits en period af riksdagskorruption i vårt land. Hvad vore den nuvarande agitationen, om ej korruption, väl ej med mynt, utan med hotelser, ehuru stundom kryddade med ljufliga fraser. Om förslaget på sådant sätt segrar, vore väl det en ärofull seger? Nej, ett moraliskt nederlag för rering och folk. Med hänsyn till möjliga obeag af ett af-lag tröstade sig tal. med sitt rena medvetande att ej ha handlat i följd af några stånds-konsiderationer; såväl presternas fjerdepart som adelns sjelfskrifvenhet vore tidsvidr.ga, och tal. ville ej ta dem i försvar. Faller emellertid förslaget, såge tal. ej deri någon stor fara, emedan i ståndsförfattningen ingenting funnes, som kunde hindra samhällets utveckling i alla riktningar. Tal., som deltagit i resemvationen vid förra riksdagen — en reservation, som var nödvändig för dem, hvilka ej gillade förslaget, alldenstund grundlagen ej tillät konstitutionsutskottet att helt enkelt öfverlemna förslaget till stånden, utan ålade det att tillstyrka. eller afstyrka — ville ej i detalj upprepa skiälen mot förslaget, hvilka voro allmänt kända, utan sammanfattade dem, dock utan motivering, i de tre i gårdagsreferatet nämnda hufvudpunkterna. — kanske skulle ej några stora vådor härflyta af förslagets antagande, men de kunna komma. Filantropiska förespeglingar eller utoiska förhoppningar — det enda försvararne kunat förmäla om resultaterna — vore ej rätt: grunden :; för en samhällsbyggnad. Tal. önskad att hans : farhågor måtte komma på skam. ?Ztt visste ! han — här saktade sig talets raska firt till ett högtidligt staccato — att hans nei vae dikte. radt af lågande kärlek till den jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer. Efter en bön, att Gud måtte styra allt till det bästa, slöt tal. med yrkande om proposition på affslag. Professor Ribbings anförande framssades med temligen låg röst, hvilket hindrade ireferenten att så fullständigt, vi skulle önska, återrgifva detsamma. Den vid förra riksdagen uttalade ömskan om en allsidig granskning afreformförslagtet hade — yttrade tal. — gått i fullbordan. Fögta vore att till denna uttömmande granskning tillligga. Tal. ville derför undvika detaljer och blott hålla sig till principerna. fill måttstock vid beedömande af en samhällsreform kunde man väljar antingen historien eller teorien; andra länders iförhållanden, som pläga åberopas, kunna väl erlbjuda analogier, men ej en måttstock för omdömet. Valet mellan den historiska och den rationella måttstocken kunde ej vara tvifvel underkastadt; ty med den förra sluter man ur gifna konkreta förhållanden, medan man i sednare fallet skall ur det abstrakta begreppet på förhand beräkna alla möjligheter. Statsrättslärare gifvas ock, som förklarat den förra för den enda riktiga. Likväl vore teorien ej att förkasta, så mycket mindre som den är den enda möjliga, när en föreslagen reform innebär en upplösning af förutvarande förhållanden; och just detta är händelsen 1 närvarande fall. Ty — hvilar verkligen förHlapet, såsom dess förf. sagt, på historisk grund? Tal. nekade, att så vore, då med historiskt ju här ej kunde menas annat än förslagets kontinuitet med nuvarande förhållanden. Man har väl sagt, att stånden äro upplösta; men dermed ej fått någonting positivt, utan blott en negatlien, till grund. Man har ock segt, att förslaget ej bryter med det historiska, emedan ståmden ej äro en ursprungligen nationel formation, utan importerade utifrån. Må vara, att de äiro imporfade men se vi bort från dem, såi flyttas vi tta århundraden tillbeka itiden. Fösrslager vill således unPbyga någonting nytt, och deet har stånucns upplösning ej till grund, utan tilll förutsättring. Aro för öfrigt stånden upplössta? Se vi på riksdagsverksamheten, kan sådant ejj med rätta påstås. Men å andra sidan är onekliggt, att nya vigtiga intressen eller former derför uppkommit, hvilka ej stå i något förhållande till tstånden såsom sådana. Dessutom ha de forlorat förtroendet, man vill ej ha dem längre; och de erbjuda derföre ej längre någon lämplig grund för representationen. Då sålunda en historisk pröfning ej är möjlig, återstår blott ett bedömande efter den teoretiska måttstocken ; om de praktiska resultaterna kan man hoppas åtskilligt, men intet veta, ty de finnas ju ej, och således kunna de ej läggas til grund för omdömet. . Hvar har man då sökt det nya representationssättets g:und? I de samfällda valen,, säger förslagets förf., och deri instämmer koanstitutionsutskottet. Man har i förslagets motiiver uteslutande användt uttrycket: samfällda vval. Men i det praktiska resultatet är skilnadden mellan dessa och allmänna val ingen; ty ssamfäldt är det som står qvar, sedan differensernaa tagits bort, om inga andra sättas i stället. Allmnänna val är således det positiva uttrycket för ssamma sak; och de utgöra förslagets allmänna gerund. Men den har ej bibehållits i detaljernar; der träda kommunala förhållanden i den allmaäänna grundens ställe. Har då kommunen gjortts till grund?