Adelsoirkuläret till presteståndet. Till redaktionen af Aftonbladet. Den tryckta adress, som i går utdelades i presteståndet, och i dag på morgon stod att läsa i Aftonbladets extra-nummer, torde förtjena ännu nägon belysning. Det tycks för menniskor med någon känsla för anständighet, såsom vore detta opus icke så litet oförskämdt; oförskämdt isy .nerhet derföre, att det troligen, men i allt fall möjligen, endast är en minoritet inom ridderskapet och adeln, såsom riksstånd, från hvilken denna adress vill anses vara utgången — den är nemligen icke undertecknad med något annat namn än boktryckarens. —Nu smeker man presteståndet, ty man behöfver det, och framkallar ur gratvarne forntida minnen från Kalmar-unions tiden och andra dylika tider — minnen, vid hvilka ett älskadt fädernesland sörjer; — men vid lägligt tillfälle derefter begabbar man icke minst våra prester. Detär mobb alltihop, utom ridderskapet och adeln!? sade nyligen en adelsman i ett större sällskap al egna ståndsbröder: Man skäms icke att smäda den konungsliga högsinthet — snartsagdtutan exempel i historien — som sjelimant erbjudit åt vårt folk en lycka, den andra folk måste köpa med blodiga offer. Sålunda talar man, uti ifrågavarande adress, om, att försvara fäderneslandet för ?det slag, som det sjelft i feberyra söka tilldela sig; man talar om det gapande brådjupev?, hvar öfver Svea redan står med ena foten; man talar om ?en brådmogen och otyglad tidsanda?, 0. 8. v. Man menar sig sålunda framgå på ärans stråt?, och skryter med de begge ståndens principer om rättvisa och klokhet?. Äro då de begge ståndens rinciper några andra än andra menniskors? et vilt nästan synas så. — Man vill genom ett annat representationsförslag åstadkomma ett tidsenligt vattningssystem?: ja, vatten, och icke annat än vatten är alltsammans, som man bjuder oss. Man har all möda ospard, att tvätta bort all högsinthet både ur eget och andras bröst, och skäms icke att kalla frågan om de tvenne privilegierade ståndens uppoffring af orimliga och i alla riktningar skadliga rättigheter, för ?en väsentlig lifsfråga?. Men lefva de begge stånden allenast på sä sådana vilkor, på rivilegier, hafva de icke sin grund imnågot högre och ädlare — i samvete och förnuft — så uttala de dermed, all:atydligast sjelfva sin egen dödsdom såsom stånd. Har man lyckats att qvätva bäde förnuft och samvete, — då är man sin död värd, och till spillo gifven. Hvad särskildt presteståndet beträffar, så hafva de-s ypperste, såsom vi veta, längesedan gifvit förnuftet på båten i de allravigtigaste frågor, då d2 sökt lära hela svenska folket, att det i sådana frågor icke bör bruka sitt förnuft, — icke någo döma eller sluta genom blotta förnuftet — utan bara tro; — och biskop Annerstedt m. fl. hafva ändtligen, såsom bekant är, ut sitt katekes-förslag, äfven radikalt utmön strat samvetet. Samvetet är såsom vi vete den sista gnistan af högre gudomligt lif menniskan ; siocknar äfven detta, så är all ädlare hos henne förbi. — Kyrkooch verlds historien vittna samstärcmigt, att inger gudlösare, ingen hårdare, ingen segare mak uppenbarat sig i verlden, och ingen son mindre kunnat förmås reformera sig sjelf än hierarkiens. Dock hvad säga vi! Låtom oss här icke lömma, att vi tala, såsom vi hoppas iall fall, om minoriteter, både inom adel och prester. De ädlaste förstå att offra sig me allt hvad de hafva, när det gäller konung och fädernesland ; och den rätte presten glöm mer icke, att han, ännu i dag, är en offer prest Herran. c—