faun det på reiormatorernas ud opassunde art sammanviga tll sympatier så högeligen olika parter, som t. ex. glad text och kia gonde melodi. Men sedoare tider huiva tillåtit sig art förordna dylik osämja. Många ibland våra prester vilja utan ansvar befalla Oss ati sjunga sorg, men läsa glädje på en och sammu gång.? I saaning keu köoappast en bjertare moisägelse upptäokas, än då psalmboken tillropar oss: Skynda dig! (ps. 271: 4), men koral tidsmåtiet svarar ynda dig icke! — tvärtom: dr j lärge på hvarje texisiativel U:ihäll — psalmboken må begära all m lig skyndsamhet uthäll du alltid hvarje mendi-ton helt igt till dess du hunvu räkna til! 10, innan du ändiligen företager oc vivergävgen ifrån texreus ena atafvelse till dena uväsröljsnde, — Den första pr stantiska kyrkans fäder skulle som en oansänd karrikering at det heliga halva bestraffat försöket ait låta t.ex. på påskeller pivgstdagen lejonet af Judas stam framsläpa sig 1 sengångare-takt. Hvarföre skall då inom vår kyrka dylikt oskick opåtaldt tå egaå rum, ja al tenkelamheten tili och med risus såsom någonting utomordentligt Pgudeligt? Hvod är det för upplysvings-lärare, som ännu fortfarande låta den icke sjelftänkanoe massan !efva i den tron, att all koral, äfven den ömkligaste, vore det högsta väsendet kärkommen, blott med vilkor utt den sjupges i kyrkan och dertill rät grundligen långsamt? Det står I sanuing i vida fältet, om vår kyrkligt indolenta ud ännu mäkter höja sig til åreriuförandet af reformationens iörstr, förnuftigare koral, Vanaos välde skall säkerligen, såsom ofvan bör yttrats, i förbund med ioskränkiheten, lägga sig deremot. Den tanken dessuiom, att våra närmasie törläder hafva sjungit koralen så, som vi nu höra den, ätvensom oräkseliga ungdomsminnen, oskiljuktiga ifrån det vu brukliga psalmsångsätet, torde mlägga en lika stark som favitsk protest emot nagot slags reform i deta hänseende. Liet hvar torde för ötrigt, med handen på hjestat, nödgas medgifva dylika käuslor; ty hvem skulle exe mpelvis vilj höra uwnttvardeos: ?O Gods lam? eller de ypperliga svenska melodien: Hvad röst, hvad ljuflig ros jag hör?, sjungas annorJunda än bitulls? At: sådana tovdikter framdeles skulle uiföras rytuvckt, det torde visserligen ingen tänkande koralvän begära; men den rycmiska korsdoos fiender kuooa emellertid ej desto mindre just at dylhkariade, icke för mänelsliugare rynniska förhållanden lämphga, koralers natur vilja bevisa, att öfverhuivud taget wgen enaa koral behöfver uch bör olidva något annat, vågot mera, än hvad den uu för tiden är, d. v. s. en run. Mea utom de nämnda hindren torde jemväl vissa presimän frukta, ati mången klen I predikan, som iunebär blott Pandligt surr? utan ringaste lylttming. alltför illa skulle afsteka emot en sauuckyldigt varm kyrko I musk. Icke utan skäl; ty i samma Ogoublick som koralen åier bleive hvad den tordom varit. skulle flertalet af predikant-föredagen uppböra alt utgöra deu kyrkliga anduktens torsämsta glanspunkter. Svärligen kan anlegas an predisanierna, några mycket I musikaliska unusotagna, skule vilja befor-. dra å erinförandet at det tillstånd, då församlingen under hela veckan I förväg gladde ät helgdagen mera derföre, att den då sjelf tick utirycka Sina käoslor i sång, än före. att den då tick samia sin uppmärkt af e störas genom vandring e. en d; ja till och med det de, ifrån katoliciemens tider biholm ålmsinsione — änuau får utsändas unijenstens förlopp, nödgas tiga sålänge predikan? varar. Men seder mera kuonua de ofvan autydda störaade vandringarae, såsom man tycker, saklöst föreiogas. Klockornas demoniska stämmor, kan ske 3 till 4 olika klockor, hvardera siäm mande i aovovan tonhöjd och bjudonde på olika disson us-hopnmingar, j nu, — endusti om någon vill betala för deta oväsen — otehindradt voja och tjura, samt ej sällan i grund fördertva koralsången. Man tillåter detta till och med under den mest bebga alulla gudstjensilga akter, nattvarden. Myudigheterua hafva, rom sögdt är, älmiosione I hufvudstaden, allt foritfarande ännu icke förbjudit, att klockorac på det mest barburiska sätt få håna natt vardspsälmernas tonarter, je väl till och med uppbätve allt sammanhang emellan dessa posliners särskilda Bekorder, sämtunpdersrälva miust -agdt hvarje musikalisk natt vardsgärs andekt, Mus söge icke, att ofvunstående betrak. ieiser Iwucbära sidobogg, hvilka egeuntbgen ! icke böra hit. De höra iulikombgen hit; ty de bevisa huru föga betydelse men i vårg degar praktiskt anser koralsängen ega. De mEREmf mr see CD Mö FR bsr fa nt FYR Fr Fn ionebärs medgivandet dera, att vär kora la i iotensiter har sjunkit djupi under foru-!g un tidskorslen, då deuua lefde sitt ungdomsii, då försumlingess väldiga. själtulia såvger; vid de tillbedjandes sammankomster städse utgjorde de mest gripumie och elekiriserande f ögonblicken. A!la skäl äro förhanden, att oväldigt, men ledd af säkra källor, icke al bigotterieis ska Villsesbörd, undersöka hoarföre koralen fordom var mera Intensiv och deriöre egoe eu djupare betydelse, samt verkligen bag Ju nedes och vörosoes vid; mera, än vu forn tiden. Buevtlgen vanvärdas den al vär tv ej sällsn på ett alldeles: ourskuldeligt sö t ex. I det, söm sogdi sr, dees böveljue ig tilljutetgöres genom er alldeles obehölligi h tll iugegutlog vögnonde klock-oljud. Ty I sugas bä före ; sflidua sjä 2 klaga efter kor 3 fullt dfter istjensi en? Det iysig sveret på denna d H iyder sälunda: k gör det, om koyn ca inne i) an störes? Det är iu ik bioti ;ra. big tin ä 3.