Dödsstraffet i Danmark. Högsta domstolen har — säger Fedr andet — under loppet af åtta dagar fäl po dödsdomar, hvilka på ett karakteristisl ätt belysa det tillstånd, hvari vår strat NYgstiltning tyvärr ännu befinner sig. Di laför det första en rätt egendomlig klima y ck, hvari utslagen i enlighet me tiva ärevördiga lagrommen äro a Det första (för blodskam) lyde helt simpelt så, att de åtalade h t lif, men det andra (för mord den anklagade skall läggas det tredje bjuder ti pduren skall straffas mej an skall brännas let är en lagtolk ännu efter när vn sa. Fräga di mdes öd tt det ej gå NPredi kar?, 1 Hva gamma och med, alt sv bål och brand; om varde eller fi ningsfråga, som Y 200 äras förlopp man vidare, hvav skall blifva, så är s så strängt till, som alla tre komma att blodskamsmålet angår, s praxis, att högsta domstolen de dömde må slippa med nå tionshus, isynnerhet om endast eger rum mellan de brottslige; hu stolarne i närvarande fall betraktat telsen, finner man bäst deraf, att ingen n de skyldige varit häktad, ehuru eljest rie sakningsfängelse hos oss användes i myck, stor — allt för stor — utsträckning. Ma föreställe sig, att två personer både vi kriminaloch polisdomstolen och vid hög sta domstolen dömts att mista lifvet, oc likväl gå lösa; ja restauratör Rasmus Han sen på caf chantant ?Glacisholm? — ty de är han som förfört sin styfdotter och der för jemte henne dömts för blodskam — njuter till och med sin tillvaro under sån; och spel! Det är sannerligen ej till gagi för det allmänna rättsmedvetandet, att nå gonting så allvarsamt som en dödsdom in tet annat är än en ljudande malm och er klingande bjellra. I det tredje af ofvannämnda brottmål dömdes arrestanten Johannes Jörgensen, en sjuttonårig tjenstegosse i Nörrebroby på Fyen, för onaturligt förhållande till djur, dertill han gjort sig skyldig till vid fem ton och ett halft års älder. Naturligtvis kommer han icke att mista sitt unga lif af denna anledning; dömd till bålet vid tre instanser, kommer han att insättas på kort tid i ett korrektionshus. Hvad slutligen det mål angår, deri gårdmannen Peter Petersen dömdes för uppsåtligt mord å sin hustru, så är ju detta brott af helt annan natur, än de först nämnda, men likväl kan antagas, att det ådömda dödsstraffet ej blir full bordadt. Det är nemligen fast praxis att ej använda dödsstraff, när ej mördaren handlat efter förutfattadt beslut (?med Over1eg?), hvilket ej är fallet i denna sak. Sävidt vi känna, har också högsta domstolen tillstyrkt den dömdes benådning, men naturligtvis kan det ej bli fråga om att substituera något ringare straff, än litstids tukthus. Klart är, att det vid fråga om ett så gräsligt brott för ingen del ligger någonting orimligt (?) deri, att lagen stadgar dödsstraff; men ändå har också denna dom en sida, som ej saknar sin komiska anstrykning. Under målets behandling uppstod nemligen en intressant lagtolkningsfråga, på hvars besvarande berodde, om den åtalades nufvud skulle sättas å en kåk, eller om han skulle kläda stegel och hjul. Härom har mycken oenighet egt rum mellan domstolarne. Unde domaren ansåg sig nemligen böra bestämma stegel och hjul, men öfverjomstolen förklarade sig, i likhet med professor Borneroauns arbete öfver kriminalrätten, för kåken. Högsta domstolen åter kom till samma resultat, som underdoma ren, och ändrade öfverdomstolens utslag. Alla dessa domar förkunnas för den domfällie i arresten; men det är om päfvens skägg man tvistar, ty hvarken kåk eller stegel användes, ja om ock benådning ej egde rum, xulle bödeln kunna bespara sig mödan att nekaffa dessa redskaper, som på många år j brukats, emedan konungen slltid, när en ödsdom går i fullbordan, borttager dessa kärpande tillägg. Att det oaktadt dessa ärda undersökningar anställas, är någonting om vi naturligtvis ej förebrå domstolarne, vilka måste tillämpa lagarne sådana de ro, utan skulden ligger hos de föråldrade, vrövlagtige? strafflagarne. Men det är — tillägger bladet — det är j endast nödvändigheten af en tydlig och