dan han bblifvit beklädd med den höga värdigheten aatt vara borgareståndets talman vid 1865 :ärs riksdag. Som läsaren finner hafva vi ej:j kunnat dela hans uttalade åsigter. Ett uundantag göra vi dock villigt härutinnan dåå hr S. yttrat: QOförbehhållsamt erkänner jag mig sakna min plats på bänken. Det är skada att denna oförtbehållsamhet gifvit sig luft något sent, eljesst hade K. M:t kunnat uti hr Wern hafwa funnit en samvetsgrann, sanningsälskamde, kunskapsrik och moraliskt oförvitlig talman.